Veckans blandband v9

Förra veckan var det besöksrekord på veckansblandband.se vilket är fantastiskt roligt. Enda veckan som varit bättre är första veckan. Nu ska vi se om alla ni som älskar blandband och besöker sidan kan sprida gospeln? Om alla får in en extra besökare så kan vi krossa rekordet! Eller så lutar ni er tillbaka och bara njuter av musiken.

Den här veckan är det lite mer homogent än vanligt. Några av låtarna spretar iväg, men de flesta håller sig i någon sorts fålla. Ingen hiphop, ingen drum n’bass, ingen reagge och så vidare. Veckans blandband står stadigt i 90-talet men besöker såväl 60- som 00-talet. Så på med hörlurarna, eller sätt igång Sonos-systemet, och njut av musiken.

Som vanligt hittar du länk längst ner till veckans blandband på Spotify. Gillar du det du läser och lyssnar på här så sprid det gärna vidare!

Olle Ljungström – Nåt för dem som väntar

Jag har sett Olle Ljungström live två gånger. En gång minns jag knappt. Det var på Popaganda, eller någon annan stor festival ute vid universitetet i Stockholm. Jag har för mig att Pixies och Neil Young spelade på samma festival. Men jag kan blanda ihop alla olika festivaler där ute. Som liten sidohistoria så såg vi Jakob Hellman vid Gula Villan, eller så var det så att några kompisar såg honom och jag missade det – bra konsert var det i alla fall. Men nu var det Olle vi skrev om, och den konserten minns jag som sagt knappt.

Andra gången jag såg honom var i ett ännu mindre sammanhang. Jag satt i baren på Folkoperan en kväll i januari, det var den större baren som ligger en trappa upp. Det var lite stökigt i livet just då, men det var en trevlig kväll och sådär tomt i baren som det kan vara i januari. I restaurangdelen satt ett sällskap och åt middag. Inget vi tog särskild notis vid, annat än att de verkade ha trevligt och att det kändes som någon sorts familjemiddag. Plötsligt reser sig en av dem upp och börjar sjunga, kan ha varit någon som kompade på gitarr eller piano, och vi inser att det är Olle Ljungström. Vi blev lite starstruck och greppade kanske inte just då vad vi hade upplevt. Jag skulle inte kunna säga vilka låtar han sjöng om så mitt liv hängde på det, men det känns som att det här borde varit en av dem i alla fall.

Björk – Venus As A Boy

Oklart om det är vid en viss ålder eller vad det beror på, men under några år delar de flesta av oss musiksmak med våra föräldrar. Ibland går det åt skogen och man fastnar med en obegriplig kärlek till Lisa Stansfields ”All around the world” och ibland blir det bra och man fastnar med Björk. Nu är jag inte säker på att min mamma gillar Björk, men det känns som att jag snodde Björks första CD av henne. Och om det nu inte är sant så låt oss upprätthålla den illusionen så det enda musikarvet jag fått av henne är Lisa Stansfield.

Just det, Phil Collins har vi också. Men det har jag skrivit om tidigare tror jag. Så vi släpper det.

The Beatles – Strawberry Fields Forever

En av jordens hemskaste platser är marknaden i Ventimiglia i nordvästra i Italien, precis på gränsen till Frankrike. Billiga kopior av märkesvaror och fulkopierade kassettband var deras främsta varor under de år i början av 90-talet då jag besökte staden. Alternativt blev du rånad eller ficktjuvad. Ibland hävdades att turisterna var säkra för att maffian inte tillät att de drabbades och därmed gav marknaden dåligt rykte, men jag hörde om en hel del som blev av med väskor, plånböcker och annat där. Det enda goda som kom ur besöken är att jag köpte ett kassettband med den blå och den röda Beatles-skivan (ni vet vilka jag menar) och när jag lyssnade på låtarna föll jag pladask för ”Strawberry Fields Forever.”

Take That – Back for Good

Jag har haft med pojkband på veckans blandband tidigare. Då fanns det en koppling till en historia från min studenttid och min egen ”karriär” som spex-skådespelare, eller sång och dansman om man så vill. Den här gången finns ingen sån historia. ”Back for Good” är helt enkelt en så otroligt bra och fin kärlekslåt så den får vara med utan historia. Varsågoda och njut!

Space – Neighbourhood

Var de britpoppare? Var de ett skämtband? Var de för smarta för sitt eget bästa? Ingen vet, men de skrev några vassa poplåtar på 90-talet (hur många gånger tror ni jag kommer behöva skriva 90-talet i veckans inlägg?) och de verkar fortfarande vara igång. Den här låten kom lite i skymundan av deras jättehit(?) ”Me & You vs the World”. Men den beskriver på ett igenkännande sätt ett kvarter, eller område, där de växt upp. Och visst hade man alla de personligheterna i sitt eget kvarter när man växte upp? Knasbollen som bodde på nr 7, och han som väl hade mördat något på nr 14. Ibland går jag på min gamla gata i Nyköping och funderar på alla som bodde där när vi växte upp, och så blir jag lite ledsen när jag inser att alla nog dött eller flyttat. Fast samtidigt betyder ju det att det bor nya knasbollar där, och så finns det nya 16-åringar som drömmer om att bli indiepopstjärnor, London och att få hångla på nästa hemmafest hos någon som bor i lasarettsområdet. Eller så spelar alla Minecraft nuförtiden? Med vänliga hälsningar surgubben…

Crowded House – Weather With You

Den här låten påminner om när Ulf Elving var programledare i P3, en hisnande tanke när man tänker på vilka som är programledare idag, och när låtar som ”Beds are Burning”, ”Poison” eller ”Don’t you forget about me” snurrade på just P3 snarare än P4plus, eller vad kanalen där Ulf Elving var programledare senast heter? Hur det nu än är, så var/är ”Efter tre” och den här låten båda örongodis.

Suede – We Are the Pigs

Tillbaka på 90-talet (fjärde gången) och djupt nere i tonårsångesten. Deras första skiva är helt underbar och vilken som helst av låtarna på den hade kunnat var med på ett blandband, och kommer säkert att komma under året. Men det var andra skivan som verkligen fångade mig. Balladerna har jag gråtit mig till sömns med några gånger när det begav sig och den här låten har jag dansat runt till på någon indieklubb någonstans.

En gång när jag bodde i London 96/97 höll jag på att bli på påkörd av en bil. Kopplingen till Suede är att i baksätet satt Brett Anderson. Eller någon som var väldigt lik Brett Anderson. Svag koppling, jag vet, men det är inte ofta man rullar med så här stora band. Det är inte direkt som Hardy Nilssons medlemmar som man springer på titt som tätt…

”Kul” sidospår: jag blev faktiskt påkörd av en bil när jag var i London 96/97. En sån klassisk London-taxi kom från fel håll, eller rätt håll om man ska följa brittiska trafikregler, men de hade jag inte riktigt bemästrat när det hände. Möjligen var omdömet lite grumligt pga för många Hooch (googla ungdomar), men antalet Hooch räddade förmodligen livet på mig. Enligt vittnen flög jag ett par meter upp i luften och damp ner i marken. Men jag vägrade ambulans och dagen efter var jag på jobbet igen. De skickade dock hem mig och så missade jag en veckas jobb vilket ruinerade mig. Än idag får jag ”väderben” och känner hur det spänner i låret när det ska bli åska, eller så inbillar jag mig.

Sleeper – What Do I Do Now

Vad ska man säga? 90-talet levererade så mycket bra musik att det nästan är löjligt. Den här låten återupptäckte jag via en liveversion från någon BBC-show, som man ju gör nuförtiden med alla olika digitala plattformar. Nu är det nära att jag far ut i en text om hur bra dagens unga musikälskare har det och att vi gamla minsann fick springa runt i olika musikaffärer, beställa hem av sura oförstående expediter eller kasta oss över Ginza-katalogen (ja, katalogen inte hemsidan som finns idag). Och knappt ens då gick det att få tag på allt. Så sent som på 00-talet sprang vi runt på otaliga skivbutiker på söder eller runt St Eriksplan för att få tag på obskyra BBC-spelningar. Nu finns de en Googling bort, eller så kommer de till och med serverade i en Discover Weekly. Jaha, nu for jag visst ut i en kort text ändå. Förlåt. Jag älskar den nya tekniken, ÄLSKAR, jag lovar. Och så är jag lite småkär i Louise Wener, eller jag var i alla fall på 90-talet (sjätte gången va?)

Elastica – Line Up

Egentligen alldeles för smart för att vara en hit. Men av någon anledning så blev Elastica rätt stora under några år på 90-talet. Och en stor anledning var ju den här låten.

Pulp – Sorted For E’s & Wizz

Pulp har verkligen blandat högt och lågt i sin låtproduktion. Några riktigt konstiga bottennapp, och sen kompletta monsterhits som ”Common People” och ”Disco2000”. Den här låten är någonstans mittemellan, men jag har tagit den till mitt hjärta på senare år. Ska jag vara ärlig så kanske ”Babies” är min egentliga favorit, men den sparar jag till ett blandband längre fram.

När jag gick på juristlinjen så höll jag på med spex, som jag ju skrivit om tidigare. En del av spexande var att underhålla på juridiska föreningens middagar och fester. En av dessa middagar, tror det var den första för alla nya juriststudenter, så skulle jag uppträda och sjunga/dansa. Först så var det tänkt att jag skulle göra en version av ”Common People”, men med en komisk text om juristlinjen. Den var dock så jävla svår att sjunga, tempot i låten är helt galet (och jag är inte en särskilt duktig sångare…) Så istället blev det ”Let me entertain you” med Robbie W, och originaltexten. Tror det var som ett intro till hela raden av uppträdanden. Det gick finfint fram till jag sjungit klart första versen, då glömde jag bort resten av texten. Lösningen? Jag tog av mig kläderna. Alla skrattade och jublade, kändes finfint fram tills en tjej på ett bord längst fram skrek för full hals: tjockis!

Johnny Boy – You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve

Jonas och jag har ganska lik musiksmak. Ibland skiljer vi oss åt och ibland bråkar vi till och med. För några år sedan bråkade vi om den här låten. Han tyckte den var bra, jag tyckte den var intetsägande. En sån låt som snurrar lite på P3 och kanske till och med på någon kommersiell kanal. En låt som passerar och man tänker att den är ju bra, och sen när man hör nästa låt på radion så har man glömt den första. Ungefär som att lyssna på Coldplay eller Travis eller Keane.

Men jag lyssnade på den igen häromdagen och den är ju lite bättre än så. Så förlåt Jonas, du hade rätt. Och så har den ett orimligt långt namn. Nästan lika långt som ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag tror jag” med bob hund. Så i ärlighetens namn hade den nog inte fått vara med på ett kassett-blandband för att det inte hade gått att skriva ut låttiteln. Eller nåt.

Carter USM – The Only Living Boy in New Cross

Det finns en blandgenre i England som är något sorts blandning av funk, indiepop, rap, dans, elektronica och säkert fler. Tror jag har varit inne på det i tidigare inlägg också. Carter the Unstoppable Sex Machine (ett namn som kanske inte hade flugit lika starkt om det hittats på idag) är ett av de banden. Andra band i samma genre är till exempel EMF som ju hade en BROTTARHIT med ”Unbelievable”.

Det här är någon sorts pastisch av The Only Living Boy in New York (som också är en otrolig låt) men bjuder in till lite dans tack vare beatet. Njut och dansa!

Här är listan på Spotify. Sprid den gärna vidare!