Veckans blandband v8

Ni är en liten, exklusiv, skara som hittar hit varje vecka. Någonstans mellan 50 och 100 stycken per vecka som är utspridda från Höllviken till Luleå. Ibland dyker det upp någon från Irland eller Texas och då hoppas jag att Google Translate inte gör fullständigt kaos med det jag skriver. Vilka ni än är och var ni än är så blir jag lika glad varje gång ni tittar in här och tar del av mina blandband och texter som försöker beskriva vad låtarna har betytt, och betyder, för mig. Ett stort och innerligt tack!

Nu är det dags för veckans blandband vecka åtta. Min egen känsla är att det är lite mer sammanhållet än tidigare och att den röda tråden eller minsta gemensamma nämnaren är lite tydligare. Men det är ju bara jag, för er som inte ser exakt hur mina tankar och känslor hänger ihop så kanske det fortfarande är som en enda stor ihoptrasslad boll av små snören. Men oavsett det så hoppas jag att låtarna ändå kan tilltala er såhär lagom till helgen, eller för den delen en helt vanlig måndag beroende på när ni lyssnar/läser.

Som vanligt får ni gärna dela vidare om ni gillar det ni hör och läser, och listan hittar ni längst ner i inlägget. Lite ska ni få jobba innan ni får njuta. Hashtaggen är som tidigare #veckansblandband puss på er!

José González – Crosses

Ibland skriver jag ju om gammalt jox från tonåren och hur jag dansat tryckare och sånt. Gamla grejer som såklart är fina minnen men inte mer än så. En mer aktuell historia är ju den om Cecilia och hur vi träffades. Verkligen inte en Romeo och Julia-historia, men ändå kantat av lite mödor och utmaningar. Vi jobbade ihop på Kulturdepartementet, väldigt nära och tittar vi i backspegeln så är det nog ganska tydligt att vi tidigt i vår relation var ”lite” intresserade av varandra. Första gången vi vara riktigt nära att pussas var under invigningsfesten för Göteborgs Filmfestival 2009. Vi hade varit på ett skolbesök i Uddevalla och var lite småsena till invigningsfilmen, och förminglet på hotell Avalon. Så till den milda grad att varken jag eller Cecilia hann äta innan. Så förminglet, som bestod av oss två, chefen för filmfestivalen, kulturministern samt Roy Andersson, gick för oss ut på att så många snittar som möjligt innan vi skulle till Draken och se invigningsfilmen (kan ha varit Drottningen och jag, eller Pingpong-kingen eller en Roy Andersson-film kanske).

Efter filmen var det invigningsfest på Trädgårn och då spelade, bland annat, José González och i publiken lite smålulliga på invignings-bubbel och alldeles för lite mat så såg vi varandra djupt i ögonen och insåg nog båda att det verkligen var något mer än bara kollegiala känslor. Sen gick vi in i andra rummet och hörde Caesars Palace snacka skit om Göteborg och spela punkpop-hits på löpande band och förtrollningen var bruten för den gången. Nu har det gått tolv år och vi har stort bostadslån och två söta barn. Så det slutade ju lyckligt minst sagt, och José har en liten del av det. Och Roy Andersson på något konstigt sätt.

Weeping Willows – While I’m Still Strong

Kungarna av smäktande kärleksballader har ju levererat skivor i över 20 år nu. Men de första två är ändå mest smäktande. Och jag har i olika sammanhang snuddat vid Magnus Carlsson och träffat honom, en förbannat trevlig prick. Även om han håller på Hammarby. Låten är fin och kastar mig tillbaka till universitets-tiden i Linköping, och det var ju en trevlig tid med mycket kul och lite ansvar. Så tack för det WW!

Badly Drawn Boy – Disillusion

Badly Drawn Boy hade ofta en mössa på sig när den här låten kom. I videon till den här låten så låtsas han att han är en taxi och så tar han olika människor på ryggen och ”kör” runt dem, i sin mössa. Tanken är nog att det ska vara lite roligt eller nåt. Det är inte så roligt. Sen kom det en ny video till låten där han står utanför Waterloo Station och spelar låten, som att han var en gatumusikant. Enligt videon står han där i åtta timmar, förmodligen spelar han fler låtar, och lyckas på den tiden samla ihop 13.47 pund. Jag vet inte vad det är men jag har ju tidigare delat när Jimmy Sommerville glider upp till en gatumusikant och börjar sjunga med i Smalltown Boy, och nu den här historien. Kanske är det någon sorts dröm om att se en stor artist spela i en oväntad setting och få liksom nästan känna på dem. Känns också som att BDB är rätt soft att hänga med och att han skulle uppskatta att dra några bärs, och jag skulle dra intressant och roliga historier och skämt. Och inte bara göra bort mig som jag gjort för medlemmar i Hardy Nilsson.

Är ni nyfikna på Badly Draw Boys gatumusicerande så hittar ni videon här.

The Jam – Town Called Malice

Jag har bott i ”Town Called Malice”. Staden det handlar om heter Woking och ligger i Surrey, ungefär en halvtimme med tåg söder om London. Ibland kallas staden ”armpit of Surrey”, men det tycker jag är lite felaktigt. Det kanske inte är den mest pittoreska staden men den har ändå en speciell plats i mitt hjärta. Mest med tanke på att jag spelade min bästa fotboll någonsin när jag bodde där. Jag blev lite av en stjärnmålvakt i laget Woking Phoenix FC, och även om det visade sig att vi förlorade de flesta matcher så blev jag i alla fall framröstad till Årets spelare.

I samma hus som jag bodde fanns ett par som hette Pippa och Julian. Julian hade tydligen hängt hemma hos Paul Wellers mamma och köpt biljetter till någon konsert med The Jam, lite oklart varför mamman hade sålt biljetter men jag antar att det var tidigt i bandets karriär. I vanliga fall brukar jag åka tillbaka till Woking någon eller några gånger om året för att träffa mina gamla fotbollskompisar, men nu har ju röv-corona satt stopp för det senaste året. Så nu lyssnar jag på låten igen efter att varit lite trött på den.

Edwyn Collins – A Girl Like You

Längst ner på Östgötagatan i Stockholm ligger ett hus med nr 100. Det är liksom inte på Östgötagatan egentligen utan mer nere på kajen vid Hammarbyslussen. När det byggdes så fick det en restaurang längst ner med det inte helt innovativa namnet Öst100. Nu var det säkert inte det fantasilösa namnet som sänkte dem, tror kanske till och med att de bytte efter tag, men idag är det någon sorts outlet-affär och kontor i lokalerna. Som sidospår så finns en kul recension av den krogen som ni kan läsa här.

En sak gjorde de som var riktigt bra. De körde någon sorts livesatsning ett tag, som såklart inte bar sig ekonomiskt men som av någon outgrundlig anledning lyckades få dit Edwyn Collins för en konsert. Jag tror att min gamla polare Phil kan ha haft med ett, eller flera, fingrar i det. Jag tror inte det var direkt slutsålt, men en del hade säkert lockats dit av att låten ”A Girl Like You” hade varit en hit 1994 (exakt 10 år innan konserten 2004). Så var det i alla fall för mig. Och Jonas som jag tror var med. Senare den våren flyttade jag till Woking.

Lush – Ladykillers

Bra pop som fyller 25 år idag. Bra anledning att vara med på veckans blandband. Känns som att den ofta spelas på pubar, och att killar som den handlar om lyssnar och diggar med utan att förstå ironin i att de lyssnar och diggar med. Har säkert hänt mig också.

Northern Uproar – From a Window

Jag tog studenten 1996. Gänglig och lite småfull stod jag på mottagningen hemma i trädgården i Nyköping. Inte superkul och mest längtade jag till när vi skulle åka runt hela klassen och dricka oss igenom allas mottagningar. När det var som tråkigast kom en oväntad gäst, jag minns inte riktigt vad han hette men tror det var typ Kalle, men han var ett år yngre och vi hängde liksom i samma stora gäng. Jag blev glad att han tänkt på mig och att han tagit sig tid att komma förbi. Ännu gladare blev jag när jag öppnade hans present och det var CD-singeln ”From a Window” med Northern Uproar. Tycker fortfarande det är orimligt bra låt. Tack Kalle (eller vad du heter)!

Placebo – Teenage Angst

Samma år som jag tog studenten så flyttade jag till London. Där hyrde jag och en kompis varsitt rum och ett rum med kök och soffhörn hos en familj. Vi bodde högst upp i deras trevånings-radhus i Wandsworth. När vi skulle flytta in så var det en vecka när vi fick bo i deras sons rum och också då äta middagar med dem nere i deras kök. En kväll den första veckan så var vi där nere, vi var liksom för nya i stan för att våga åka in själva till centrala London. På tv gick någon sorts musikprogram och plötsligt drog videon till den här låten igång. Jag blev helt tagen och när jag väl vågade åka in till Picadilly Circus så började febrilt leta efter den i en massa olika skivaffärer. Misstaget var att jag hade misstagit sångaren för en tjej och därför tog det ett tag innan jag hittade rätt.

Hardy Nilsson – Jag Skjuter Stjärnor

Vi avslutar trilogin om 1996 med Hardy Nilsson. Bandet har figurerat i tidigare blandband, men då bara i periferin som någon sorts hang arounds. Nu är det dags för dem att kliva in som fullvärdiga medlemmar i veckans blandband-klubben. Låten i sig är från 1994 men jag upptäckte den tidig vår 1996. Själva upptäckte skedde i Helenas bil på väg mellan olika planeringsmöten kring en studentresa till Prag. Den var med på ett blandband (sic) som vi lyssnade på och när låten kom första gången visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Sen tror jag Helena tröttnade lite på att lyssna på den. Jag köpte allt som Hardy Nilsson gett ut och skrev till och med en låttext inspirerad av en annan låt på samma skiva (”du är som en äng, kom och blomma på min säng”).

Jag har tidigare skrivit om två pinsamma möten med medlemmar i Hardy Nilsson. Men aldrig riktigt förklarat varför jag känner igen dem så väl. Bakgrunden till det är att samma år, 1996, så bodde jag en kort period i Malmö och ”jobbade” med uppstarten av Wallmans salonger tack vare min storasyster. Vi var ett litet gäng som åkte före för att påbörja upprensning och bygget av scen, ljud och ljus. Med i gänget var en ljudtekniker som en morgon mötte en gammal kompis som spelade bas i ett band, ni kan gissa vilket, som spelade in sin nya skiva i en studio under Kronprinsen. Det ledde till att jag – under en täckmantel som Fanzine-journalist – fick komma och besöka Hardy Nilsson i studion när de spelade in sin tredje skiva. Jag lovade att skicka Fanzinet till dem, och det gjorde jag ju aldrig… förlåt. Men det här är väl någon sorts resultat av den intervjun.

Portishead – Sour Times

Ja, en låt om hur det är just nu. Varken mer eller mindre. Bra är den, men lite deppig.

Nik Kershaw – The Riddle

Jag blir lite sur när jag lyssnar på den här låten, och hade det inte varit en av de bästa melodierna någonsin hade den inte fått vara med. Varför blir jag då sur undrar du säkert nu. Jo, för texten är helt OBEGRIPLIG.

I got two strong arms
Blessings of Babylon
Time to carry on and try
For sins and false alarms
So to America the brave
Wise men save

Bra start Nik! Kan du förtydliga lite?

I got plans for us
Nights in the scullery
And days instead of me
I only know what to discuss
Oh, for anything but light
Wise men fighting over you

Jaha? Vad menar du?

It's not me you see
Pieces of valentine
And just a song of mine
To keep from burning history
Seasons of gasoline and gold
Wise men fold

Ok? Kanske dags att sluta dricka nu Nik?

Near a tree by a river
There's a hole in the ground
Where an old man of Aran
Goes around and around
And his mind is a beacon
In the veil of the night
For a strange kind of fashion
There's a wrong and a right
But he'll never, never fight over you
No he'll never, never fight over you

Tack och hej!

Sondre Lerche – King of Letting Go

För att visa att jag inte är helt fast i det gamla så kommer här en ny låt. Norsk artist som väl är mest känd för ”Two Way Monolouge”. Här är han med en riktig popdängare, precis vad som behövs för att få upp mitt humör efter Nik Kershaws obegripliga text. Och den är rätt dansant faktiskt, vilket blir en bra brygga till sista låten.

Propellerheads – Spybreak! – Short one

Vi har alla haft en drum n’bass-period. Min varade något år eller så. Sen kom Bombfunk MC’s och andra finska band och förstörde allt. Men Propellerheads brukar jag återkomma till ibland för att få dansa lite. Så vi avslutar blandbandet med den idag.

Här är länk till veckans blandband v8 – ha en fin vecka!