Veckans blandband v10

Nu har vi umgåtts på det här sättet i tio veckor! Vilken resa vi har haft, va? Tio stycken ordinarie blandband, och så två specialare. 42 blandband kvar att göra, känns lätt! Förresten, har ni märkt en sak? Att på de tio ordinarie blandbanden så har jag ännu inte kört två låtar med samma artist, de enda som varit med två gånger är Hadeki Kaji och St Etienne. Och det var för att båda var med på specialblandbandet med covers.

Jag är nöjd i alla fall. 134 låtar har det blivit hittills, och de fjorton senaste tilläggen till 134 hittar ni på veckans blandband. Bra blandning den här veckan, som vanligt mycket gammalt men faktiskt en helt ny låt.

Inlägget kom lite senare den här veckan. Först hade jag inte tänkt skriva ett vanligt inlägg, utan ta ett kapitel ur ett gammalt ratat bokmanus. Men sen när jag läste igenom det igen på eftermiddagen idag (fredagen den 12 mars) så fick jag kalla fötter. Jag vågade tydligen skicka texten till några förlag (förmodligen lite smålullig) men inte publicera den i mina egna kanaler. Så här kommer ett hoprafs till låtarna istället, precis som vanligt…

Länk till veckans blandband hittar ni som alltid längst ner i inlägget. Nu kör vi, tionde blandbandet!

Kyu Sakamoto – Ue o muite arukō

Av alla länder som varit med på mina blandband är nog Japan det som fått mest oproportionerligt stor plats. Men jag gillar verkligen en hel del musik från detta avlägsna, och i dessa tider onåbara, land. Just den här låten har jag hört många gånger på radio och i andra sammanhang, och sedan lyckats glömma bort. Fram tills i lördags när jag och dottern satt i bilen och lyssnade på Melodikrysset, och en version av den här var med bland frågenötterna. Och nu är den med på blandbandet.

Sjukt också att den i västvärlden fick namnet ”Sukiyaki”. Låten handlar absolut inte om mat. Titeln betyder ”Går och tittar uppåt”, ganska långt från sukiyaki. Men det var tydligen lättare att uttala för oss som inte talar japanska. Aja, det är fin bit och passar finfint att dansa lite styrdans till.

Gene – Olympian

Först tyckte jag Gene var en sämre version av Smiths. Sen lyssnade jag ordentligt på ”Olympian”, och så var jag såld. Otaliga är gångerna jag gått genom Londons gator med den här låten i hörlurarna. Rätt många gånger har det skett sent på kvällen, och några gånger har det blivit lite pinsamt när jag mött någon samtidigt som jag högt sjunger ”Give me something, I can hold. And with that something, I will gro-how” och sen ta i ännu mer ”I, I wanted to be there with you! For I, can only be normal with you!”

Nu har jag köpt en akustisk gitarr och tänker att jag ska lära mig spela den så att jag kan sjunga den lite för högt hemma istället.

Johan Hedberg – Norrtälje

Det här är inte min favoritlåt som heter Norrtälje. Min favorit framförs av Åse Kleveland. Ja, samma Åse som var chef på Svenska Filminstitutet en gång i tiden. Åses version är en grymt catchy poplåt där hon sjunger med supersöt norsk dialekt. Texten är en fin beskrivning av Norrtälje och stadens närmiljö, och hur man hellre reser dit än till Paris, Marseille eller Mallorca. Tror möjligen att Åse skarvar lite, men jag har varit alldeles för lite i Norrtälje för att vara riktigt säker.

Johan Hedbergs låt handlar om ungdomsbrottslingar. Men den är bra. Konstigt vore det annars, Johan var medlem i Suburban Kids With Biblical Names och det är inte kattskit.

Richard Hawley – Tonight the Streets are ours

Ibland brukar man prata om supergrupper. Grupper som består av artister som har mycket framgångsrika solokarriär, två vanligaste exemplen är väl Travelling Willburys och Grymlings. Richard Hawley är någon sorts supermedlem. Han har varit med i band som Longpigs, Pulp och Artic Monkeys. Och så har han släppt soloskivor, och på en av dessa är den här låten med. Känns lite som en blandning av Suede och Divine Comedy, och det är ju en potent cocktail minst sagt.

Natalie Imbruglia – Torn

Det snackas alldeles för lite om att the Cures gamla basist har skrivit den här sången. Och ännu mindre om att den i första versionen gjordes på danska, fortfarande skriven av the Cures gamla basist – förmodligen inte den danska texten, men ändå. När jag hörde den första gången, och de trehundra gångerna efter, visste jag inte att det var the Cures gamla basist som skrivit den. För övrigt var det ombord på HMS Sundsvall, och det har varit nog med lumparhistorier här så det släpper. Däremot kan jag inte släppa att det var… eller ok då.

Madenss – It must be love

Ja, det måste väl vara kärlek. Finns inte mycket att skriva om den här låten. Har inget på den förutom att den är grym. Förresten, visste ni att det är the Cures gamla basist som skrivit ”Torn”?

Sibille Attar – Come night

Jag är ju inte direkt känd för att lyssna på särskilt mycket ny musik. Men det händer titt som tätt att jag upptäcker nyutgivna låtar och nya artister. Sibille Attar är en sådan artist som jag började lyssna på för några år sedan. Och då särskilt den här låten. Jag tycker den är så oerhört vacker. Nästintill perfekt i sin komposition och texten talar rakt in mitt ungdomshjärta, och minner om sena sommarnätter med barfotapromenader genom stan och cigaretter i öppna fönster.

Och precis som med ”Olympian” har det hänt en och annan gång att jag sjungit med alldeles för högt på väg hem någon sen kväll.

the Wombats – Lets Dance to Joy Division

Debaser Slussen var en av Stockholms bästa konsertlokaler. Och även om jag är 100 procent för att Slussen byggs om, så saknar jag ändå denna plats där så många minnen har skapats. Som en kväll när jag och – hör och häpna – Jonas så the Wombats spela briljant powerpop. Tror till och med vi stannade kvar och dansade indiedisco. Bring back the indiedisco, och bring back bra, lagom stora, konsertlokaler i Stockholm!

Green Day – Basket Case

När jag var indiepopare som mest så hatade jag skatepunk. HATADE. Nu är det mitt guilty pleasure. No Fun at All, Pennywise, Blink182, the Offspring och så Green Day, enkla låtar med fantastiska popmelodier. Precis det jag älskar. Jag hade kunnat valt någon svårare eller mer obskyr låt, men den här ju någon sorts anthem för den genren och tiden.

Den här jag dock aldrig skriksjungit på vägen hem, men kanske ska början nu. Sjuk grej, the Cures gamla basist har skrivit den här låten. Nej, skoja bara. Men han har skrivit ”Torn”.

the Tough Alliance – Neo Violence

Under 00-talet fascinerades många av fotbollshuligantrenden, och för de som inte ville slåss var det främst modet (kläderna alltså) och musiken lockade. Jag hade själv en period med vita sneakers, Fred Perry, trenchcoats, burberryhalsduk och andra attribut. De kulturella aspekterna intresserade mig också och jag har en hel del böcker om den engelska huligankulturen. För ordnings skull ska jag väl också skriva att jag såklart aldrig slagits, sista var väl någon gång på gymnasiet och då var det en rätt kort historia när en snubbe helt enkelt gav mig en redig smäll och jag gick i backen. Sen var det klart. Något år senare bad han om förlåtelse och meddelade att om det någonsin var någon som tjafsade så skulle jag säga till så skulle han fixa det. Jag utnyttjade aldrig den tjänsten.

Nåväl, TTA var rätt stökiga när det begav sig och var nog också rätt fascinerade av huligankulturen. Och så gjorde de bra musik.

the Mobile Homes & Stakka Bo – the Sorrow Stays for Good

Under 90talet (första gången i det här inlägget, så lång tid har det nog aldrig tagit innan!) hade Sverige en ganska stark syntpop-scen. Ett av banden som faktiskt fick en rejäl hit, eller i alla fall en låt som snurrade mycket på P3 och ZTV var the Mobile Homes. En rätt kul historia faktiskt. De hade fått en chans att jobba tillsammans med Karl Bartos från Kraftwerk, en osannolik möjlighet för ett syntband. Men det var ju under 90talet och Bartos hade snöat in på gitarrbaserad indiepop. Så ”You make the sunshine” är en redig popdänga med indiegitarrer. Tror till och med den var med i en reklam för typ Sunwing eller Fritidsresor, så inte så synt om du frågar mig. Men vass låt.

Nu har det kommit nytt med Stakka Bo på sång. Så här finns hitpotential. Men med tanke på åldern på alla inblandade, såväl artist som vi som lyssnar, så är det nog P4 och På Spåret som gäller nu…

Eurythmics – Sweet Dreams (are made of this)

Det finns många olika sorters intron på låtar, såklart. Men två sorters intro sticker ju ut lite, dels trumintrot, dels syntintrot. Ett av världens mest kända syntintron måste ju vara till den här låten. En oerhört vackert bubblande synt, säkert en Yamaha men kanske en Moog. Vem vet, eller ja Annie och Dave vet ju såklart. Vi andra njuter bara.

När jag spelade blandbandet för Cecilia så frågade hon om jag lyssnade på Eurythmics när jag var liten, och jag insåg att det gjorde jag ju inte men den här låten känns som att den alltid har varit en del av ens liv. Och skulle den komma på indiediscot så skulle jag dansa satan.

Robyn – Hang with me

Precis lika mycket skulle jag dansa till den här låten. I den här versionen. Sen skulle jag sätta på Paolas version, och dansa lite till. Fast lite mer i dansbandstempo. Gör det du också!

Kylie Minouge – Can’t get you out of my head

Klockan är mycket nu. Men när den här rullar igång så finns det bara en sak att göra; dansa. Den här och Sophie Ellis Baxtors ”Murder on the dancefloor” satte verkligen tonen för 2000-talet, och som de gjorde det. Och båda är fortfarande igång, om än på lite olika sätt. Vill du ha riktigt feelgood-häng så kolla in Sophies ”Kitchen Disco” på Instagram där hon sjunger kända låtar och dansar med sin familj. Mycket skit har kommit med Corona, men ”Kitchen Disco” är en riktigt fin och positiv bieffekt.

Det var det för den här veckan. Blandbandet hittar du om du klickar här. Sprid den gärna vidare!