Veckans blandband v34

Jaha, nu är det höst. Gick fort på slutet. Förhoppningsvis kan ett blandband göra övergången mellan sommaren ljusa kvällar och mörkret lite lättare. Fungerar för mig i alla fall. Den här veckan satt låtarna långt inne, men jag lyckades få ut dem till sist. Och är, som vanligt, rätt nöjd med resultatet. Och den här veckan också rätt nöjd med blandningen.

Ny grej i veckans text är att jag kör utan att googla. Så ta allt jag skriver med en nypa salt, det är mina egna minnen, tolkningar och kunskapsbrister som präglar texterna. Mitt val baseras på att jag vill skala bort ytterligare ett lager och låta er komma närmare kärnan i valen av låtar. Och så tänker jag att det ska bli lite som när man satt på sunkhaket på Odengatan och diskuterade senaste Shout Out Louds-singeln utan att ha en smartphone i ena handen.

Som vanligt önskar jag er alla god läsning, och längst ner i inlägget hittar du länk till veckans blandband v34 på Spotify.

Crash Test Dummies – Mmm Mmm Mmm Mmm

Genialisk lösning när du som textförfattare inte kommer på en bra refräng. Också tydlig vibb av att sångare låter mycket äldre än vad han förmodligen var när det begav sig. Känslan är att han är dryga 50, men förmodligen var han väl i 25-års åldern. Texten är ju rätt hemsk när man lyssnar på den, bortsett från refrängen då. Precis som med många andra låtar är det tack vare MTV som den lever kvar i mitt minne. Tack för det linjär-tv!

Coconut Records – West Coast

En låt om västkusten och Göteborg? Nej, om amerikanska västkusten såklart. Skådespelaren Jason Schwartzman (ok, det googlade jag…) körde ett litet solomusikprojekt som väl i ärlighetens namn var rätt kasst sett över tre skivor. Men även en blind höna och så vidare. Det här är en fantastisk låt som väcker varma känslor i mig varje gång jag hör den.

The Wombats – 1996

Jag tror att min 1996 var lite annorlunda jämfört med The Wombats 1996, även om det för båda i stort utspelade sig i England. Med det sagt. De var väl ungefär 10 år gamla (mycket åldersfokus den här veckan) och jag var 18/19 tog studenten, flyttade till London och jobbade i cocktailbar, blev påkörd av en taxi och kär i tjejer på löpande band. Jag drack Southern Comfort and Lemonade och såg fler popband än jag kan minnas. 1996 var året då jag gick från ungdom till, ja lite äldre ungdom om vi ska vara ärliga. Vuxen blev jag först 2011, men mer om det senare.

The Posies – Dream All Day

Gillar man indie och sånt måste man gilla Posies. Det står i indie-reglerna. Jag vet inte vem som skrivit reglerna, men alla som gillar indie verkar vara överens om dem. Så, jag gillar Posies. Kanske inte lika mycket som alla andra som gillar indie, och Posies. Men jag gillar dem tillräckligt mycket i alla fall.

Midnight Oil – Beds are Burning

När jag här den här låten så tänker jag att sångaren måste vara den sångare som artikulerar bäst av alla sångare. Man riktigt hör hur han artikulerar varje bokstav i texten. Supertydligt och lätt att lyssna på. Sen är det en jävla brottar-melodi också. Samt perfekt lagom hårt för oss som gillar indie. Texten är ju aktuell också. Och för er som inte lyssnat ordentligt så handlar den alltså inte om brinnande sängar, utan om klimatet. Vilket är lite kul med tanke på att den trots allt har några år på nacken.

The Lemonheads – Bit Part

Evan Dando. Inte ful inte. Och dessutom en jävel på att skriva poplåtar. Bra kombo på 90talet, eller ja – säkert bra kombo i dag också. Ja, jag tittar på dig Benjamin Ingrosso.

Noah and the Whale – 5 Years Time

Man älskar ju band med lite småroliga namn. Nu är jag lite orolig att Noah and the Whale är en referens till någon bok, typ Moby Dick. Fast han i Moby Dick hette väl Captain Ahab? Eller var det ”En Världsomsegling under havet”, nä det var ju Captain Nemo som var med på ett annat blandband med svenska gruppen Slowdive, eller kanske bara Dive? FAN, jag hatar att jag inte får googla. Bra låt hur som, försök att inte vissla med om du kan!

Manic Street Preachers – Motorcycle Emptiness

Först var de superindie och ingen visste vilka de var. Sen försvann gitarristen och de blev ett arenarockband. Så kan det gå. Bra låt hur som.

Monty – En till Sarah

Ryktet säger att Mauro Scocco får del av intäkterna för den här låten. Känns rimligt. Sarah har vi alla dansat till, och vi borde alla ha dansat till den här. Bombastiskt och en jättefin hyllning till 80talet – mitt näst bästa årtionde. Mitt tredje bästa är 00talet, om någon undrade.

Senor Coconut – The Robots

Coconut Records och Senor Coconut. Även om ålder och nostalgi var den huvudsakligta röda tråden för det här blandbandet, så är tydligen kokosnötter god tvåa. Den här låten kombinerar två genrer som jag gillar men inte pratar/skriver så mycket om; covers och easy listening/bossa. Ok, tre genrer. Och någon av er kan ju nu räcka upp handen och påpeka att jag trots allt skriver en del om covers. Nåväl, glöm allt du läst och lyssna på den här otroliga versionen av Kraftwerks gamla dänga.

Teddybears – Ahead of My Time

Jag har en kompis som jobbar som brand manager på ett bolag som säljer alkohol. Oftast är det inget som påverkar min vardag särskilt mycket. Han gör sitt jobb och jag gör mitt, och sen ses vi och spelar på hästar eller stryktipset. Ibland tar vi en öl och han berättar om något nytt märke som ska lanseras, eller om något gammalt märke som funnits ett tag. Men, någon gång då och då så händer det att man får uppleva något särskilt. Som en gång när jag fick följa med ut till ett bryggeri och tittat på anläggningen, dricka några öl och äta goda mackor. Dessutom så spelade Patrick Arve skivor. Han var såklart superproffsig och spelade inte sina egna låtar. Men hade han gjort det, så hoppas jag att det här varit en av dem.

Leila K – Open Sesame

Det finns ett mörker kring Leila K. Men låt inte det stå i vägen för hennes briljans. Hon har gjort några otroliga låtar, mest känd är väl Electric eller kanske covern på Plastic Bertrands ”Ca Plane Pour Moi”. Men ingen av dem mäter sig med den här. En svensk dansdänga som borde spelas på alla nattklubbar sen när vi får gå ut och dansa igen. Jag skriver ”vi” som att jag skulle följa med ut och dansa. Det kommer jag med stor sannolikhet inte göra, men låt inte det hindra er! Ut och dansa med er, sen när ni får alltså. Så länge får ni, som jag, dansa hemma!

Klicka här så kommer du till veckans blandband v34 på Spotify.