Veckans blandband v33

Första ”riktiga” jobbveckan slog till med full kraft och arbetet med Veckans blandband v33 blev lidande. Urvalet var inte klart förrän fredag efter lunch, och då var det dags att åka till Gröna Lund och fira en som börjat fyran och en som börjat tvåan. På just Gröna Lund har jag ju sett en del bra konserter. Dock kom inte något av de banden med på blandbandet den här veckan.

Det gjorde däremot en hel del andra, lite oväntade låtar. Den här veckan är det fler kopplingar till minnen och upplevelser än vad det varit senaste tiden. Så även om låtvalet var lite svårare den här veckan, så kommer det förhoppningsvis vara lättare att skriva om det. Eller vad vet jag. Vi får se.

Som vanligt hittar du länk till Veckans blandband v33 på Spotify längst ner in inlägget. Och dela gärna vidare om du gillar vad du hör och läser. Ju fler, desto roligare!

Oasis – Wonderwall

Vi börjar med en brottarhit. Visa mig den indie-kille som inte skriksjungit den här låten på fyllan, samtidigt som han misshandlat en gitarr på en efterfest i Årsta. De finns överallt. Själv ser jag den killen i spegeln varje dag… och nu när jag köpt en akustisk gitarr så fortsätter jag spela den. Dock inte skriksjungades på en efterfest, utan lite mjukare när jag och Gustav övar. För faktum kvarstår, den är i all sin enkelhet en helt otrolig låt!

Elton John – Sacrifice

Den här låten har jag inte skriksjungit på efterfester, men säkert viskat i någon stackars tjejs öra på ett disko någonstans. Och sen gått hem och drömt om olycklig kärlek.

Spice Girls – Viva Forever

Den här låten kan jag ärligt säga att jag absolut inte lyssnade på i min ungdom. Knappt ens senare heller. Men senaste veckan dök den upp i mitt Spotify-flöde, och banne mig om den inte fastnade. Ju mer jag håller på med det här projektet, desto mer inser jag att jag troligen var dum i huvudet musikaliskt under 90talet. För när jag tänker på det så hade det ju varit mycket roligare att lyssna på all bra musik som släpptes då, och inte bara på indien och britpopen. Nåväl, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig.

The Cure – Pictures of You

Jag läser oroande rapporter om att The Cure håller på att splittras. Egentligen borde det inte vara så mycket att yvas över, de har ju bytt en del medlemmar genom åren. Just den här gången är det dock Simon Gallup som har hoppat av och dessutom skrivit bittert om det i sociala medier, så det verkar vara lite allvarligare den här gången. Tanken på att inte lägre få uppleva fyra timmar långa konserter med alla – ALLA – låtar känns lite tråkig. På något sätt har deras turnéer varit en konstant återkommande lite då och då sedan jag såg dem första gången på Globen 1993.

Rapportering kring detta har lett till att jag lyssnar igenom alla deras skivor, och även om jag inte kommit fram till Disintegration än så bjuder jag på denna fantastiska låt. När jag först hörde den tänkte jag att det handlade om fysiska fotografier men nu när jag är lite mer intellektuellt utvecklad inser jag att det nog är minnen han sjunger om. Men i ungdomen funkade texten perfekt att använda i kärleksbrev.

Alphaville – Forever Young

Ja, jag skriver mycket om att vara ung. Väldigt mycket. Och det är klart att jag någonstans på vägen önskar att man var för evigt ung. Särskilt när axlar, knän och rygg gör ont. Eller när det ska storhandlas igen. Och ja jo, nu när jag är lite mer intellektuellt utvecklad så inser jag att låten inte handlar om att vara ung för evigt, utan att dö ung. Och det hade ju verkligen inte varit så roligt.

Martika – Toy Soldiers

Jag har inget på den här låten, annat att den är bra.  Och att jag nog hörde den när jag var ung.

Lisa Loeb – Stay (I Missed You)

Ibland anklagas Lisa Loeb för att vara ett one hit wonder, och så pekas på den här låten. Som såklart var en hit, lyft av den otroliga filmen Reality Bites. Jag var möjligen lite ung när jag såg den, men såg framför mig ett yrkesliv som inte var alltför långt från det som filmen handlade om. Och soundtracket till filmen gick inte av för hackor – möjligen undantaget Big Mountain…

Laleh – Some Die Young

Jag börjar skönja ett tema med det här blandbandet; ungdom, kanske med ett stänk av tragik. Egentligen har jag lite svårt för Laleh, tycker mest hon gör samma låt om och om igen. Men den här sticker ut lite. Och jag kanske är lite väl njugg mot henne, några fler låtar har hon gjort som jag gillar.

Genesis – Jesus He Knows Me

Det var lite press på Genesis efter att de hade fått till några stora hits på skivan Invisible Touch från 1986. De hade haft fem år på sig att skriva låtar och spela in. Alla förväntade sig stordåd. Och jävlar vad de levererade. Jesus He Knows Me var fjärde singeln från albumet We Can’t Dance och var kanske ingen dunderhit på listorna. Videon snurrade dock en hel del på MTV.

Jag ska inte trötta ut er med att återigen skriva om när jag såg Genesis live i Nice med mamma. Men jag minns att Phil Collins var jävla bra på trummor och de körde ett trum-battle mellan honom och turnétrummisen. Det var lite coolt.

Dinosaur JR – Start Choppin’

Den snurrade ofta på fester i Nyköping. Vi satt på golvet och sjöng med, eller så satt vi bara och pratade. Sen kom någon in med La La Lands senaste demotape, och så bytte vi till det och pratade lite mer. Sen var klockan mycket och vi vinglade hem på folkölsfulla ben. Och så gjorde vi om samma sak nästa helg. Med samma låtar.

Depeche Mode – Everything Counts

Den andra, eller tredje, stora konserten jag gick på var Depeche Modes turné efter skivan Songs of Faith and Devotion. Jag var ännu inget jättestort fan och var inte helt inlyssnad på de tidigare skivorna och låtarna – förutom Just Can’t Get Enough då och så ÄLSKADE jag Questions of Lust. Hursom, bra konsert och eftersom jag var typ 13-14 år så missade jag i stort att Dave Gahan var rätt illa däran. Något jag inte missade, och som jag fortfarande kan komma ihåg och få rysningar av minnet är när hela Globen tar över och sjunger med i den här låten. En helt otrolig upplevelse för en ung pojkspoling.

David Bowie – Absolute Beginners

Jag växte upp i Nyköping. Under en period spenderade jag mycket tid på biblioteket, ofta läsandes böcker som möjligen var lite för svåra med tanke på att jag trots allt bara gick på högstadiet. En hel del av böckerna jag läste att jag fångat upp genom musiken. Till exempel läste jag tidigt Albert Camus ”Främlingen” tack var The Cure, vilket i sin tur ledde till ”Pesten” och sedan Sartres ”Äcklet”. Inte helt lätt att ta in den djupare meningen i dessa böcker, särskilt med tanke på att jag inte ens tog metaforerna i ”Pictures of You”… Under den här tiden var jag också fascinerad av Mods och kulturen runt det fenomenet. En fascination som mina föräldrar inte riktigt förstod, mest beroende på att när jag såg unga killar med pop-pottfrisyr, smalt skurna kostymer, parkas och vespor såg mina föräldrar Kenta och de andra i filmen ”De kallar oss mods”.

Nu ska ni komma ihåg ungdomar att på den här tiden fanns inte internet, så alla research fick ske på andra sätt. Jag minns inte hur men jag fick höra att boken Absolute Beginners av Colin MacInnes handlade om London sent 50-tal och att många, inklusive Paul Weller, höll den som en viktig bok för att förstå mods-kulturen. Sagt och gjort, jag beställde den från regionbiblioteket i Eskilstuna (tog ett tag att förklara vilken bok jag letade efter) och sedan läste jag den. Och så gick jag i Nyköpings enda second hand-affär och letade gamla kostymer. Minns inte riktigt om boken gav så mycket eller om kosytmerna satt så bra (eller luktade så gott), men det var coolt att kunna prata om det med mina vänner som inte var lika nere med detta kulturfenomen. Nuförtiden är jag alldeles för stor för smalt skurna kostymer, och har alldeles för lite hår för att ha pop-potta…

Klicka här för att komma till veckans blandband v33 på Spotify.