Veckans blandband v20

För första gången på ett tag har det varit en stökig vecka och därför sen ”leverans” av blandbandet. Ibland måste jag påminna mig själv om att den enda som verkligen ställer krav på mig kring det här projeket är jag själv, och att det faktiskt inte spelar någon roll om veckans blandband kommer på fredag eller lördag. Det viktigaste är ju att det kommer!

Som sagt, stökig vecka och därmed ett stökigt urval av låtar. Jag vet att jag ibland brukar säga att blandbandet spretar, men den här veckan är det nog exceptionellt. Men, utifrån det så borde det finnas något som tilltalar alla den här gången. Så samla ihop familjen och sätt er i soffan, eller vid köksbordet och lyssna igenom de tretton låtarna.

Som vanligt hittar du länk till blandbandet längst ner i inlägget. Sprid och dela gärna det här projektet i dina kanaler, jag kommer älska dig till månen och tillbaka!

Dive – Captain Nemo

Vi börjar långt ut i periferin av mitt musikintresse. Ingen aning varför den här låten plötsligt dök upp i mitt flöde, men den kommer från Discover Weekly på Spotify och sparkade igång en del minnen. Jag tror låten egentligen passar bäst om du bor i en liten trång etta nära Mariatorget, det är sensommar med balkongdörren öppen och det är dags att sova. Ljudet av bilar från Hornsgatan gifter sig perfekt med basen och du drömmer om förlagskontrakt. Kalendern säger 1997 och du fnissar lite för dig själv för att du lyssnar på en låt som är sju år gammal. Sen vaknar du nästa morgon och inser att det är 2021 och dags att väcka barnen, att du borde förberett seminariet lite bättre och att ryggen fortfarande gör lite ont.

Nick Cave & the Bad Seeds, Kylie Minouge – Where the Wild Roses Grow

Det är säkert något med vädret eller min energinivå, men inledningen på veckans blandband är deppig. En brottarhit när det begav sig och även om jag egentligen inte gillar Nick Cave så går det inte att värja sig mot den här låten.

Simon & Garfunkel – The Only Living Boy in New York

Jag vet inte om jag egentligen har någon stark relation till New York. Jag har varit där tre gånger om jag räknar rätt och varje gång har varit fantastiskt på sitt sätt, men ska jag välja storstad i världen som verkligen talar till mig så är det ju London som vinner. Det har ni som följer det här projektet såklart redan förstått. Med det sagt. Just den här låten upptäckte jag när jag bodde i England, och just nu längtar jag efter att resa både till London och NY. Eller för den delen till typ Gislaved.

Blissful - Kick the Porcupine

När jag var ung drömde jag popstjärnedrömmar. Tror jag har skrivit om det förut och jag ska inte tjata mer om det. Men ett av banden som inspirerade och verkligen öppnade mina ögon för Swindie-scenen var Blissful. Luftiga produktioner och melodier som sitter som en smäck, och så texter som inte riktigt går att förstå. Vadå sparka piggsvinet? Det gör ju jätteont?

Manic Street Preachers – A Design For a Life

För 25 år sedan den här veckan släppte the Manics sin första skiva utan Richey. Många undrade om de kunde leverera utan sin försvunne gitarrist. De som undrade fick svar på tal. Minst sagt. Inget som de släppte innan fick samma genomslag som den här skivan. Och nu kan man såklart säga att det berodde på hela historiebeskrivningen kring Richey’s försvinnande och att det hjälpte dem i karriären. Men ibland får man nog bara konstatera att den enes död(?) är den andres bröd. För resten är historia.

För egen del har jag inte en jättestark relation till the Manics, men den här låten är så jävla stark. Och en påminnelse om att nu i början av juni är det 25 år sedan jag tog studenten…

The Last Shadow Puppets – The Age Of The Understatement

Genom åren har det kommit en del ”supergrupper” och fått stort genomslag. Supergruppernas supergrupp är väl Traveling Wilburys, med bland annat Roy Orbinson. The Last Shadow Puppets skapades av Alexander Turner från Arctic Monkeys (som varit med på tidigare blandband) och har lite andra medlemmar som säkert också är kända. Jag såg dem på Popaganda när det begav sig och var kanske inte jätteimponerad, förutom av den här låten som har något. Och Popaganda gillade man ju, när det begav sig.

De Lyckliga Kompisarna – Gubbe & Kärring

Alla har väl någon gång haft en punkperiod? Några år, eller månader, eller veckor när snabba gitarrer, pockande bas och lite slängiga trummor strömmade ur högtalarna. Ett band som balanserade på gränsen mellan pop och punk var/är DLK. Oerhört melodiöst och glatt, men med texter som ändå innehöll/innehåller mörker och samhällskritik. Jag såg dem live på Rox i Nyköping runt 1992 och golvades av Ishockeyfrisyr, deras enda hit. I varje fall enda rumsrena hit…

Gubbe & Kärring känns ändå mer aktuell med tanke på den aktningsvärda ålder man själv uppnått. Och snart är jag tillräckligt gammal för att få vaccin! (Ni vet vad jag menar).

The Honey Drippers – Impeach the President/Curtis Mayfield – Pusherman

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på Linköping. Från januari 1999 till juni/juli 2000 bodde jag där och läste på universitetet. Tre terminer med Statsvetenskap på schemat dagtid, och studentpubar, studentkorridor och studentradio resten av tiden. Trots att jag bara vara där i knappt ett och ett halvt år blev det en period i livet som tagit stor plats och som jag ofta återvänder till i tankar och nostalgiska skov. Jag spenderade mycket tid på studentradion och fick möjlighet att intervjua många band, och lära känna många personer som kom att prägla min musikaliska utveckling. Utan Linköping hade jag inte upptäckt och uppskattat Northern Soul och annan soul. Men när jag nu tittar tillbaka på den tiden så är det några låtar som sticker ut och som jag fortfarande uppskattar. Bland annat dessa två som nu fick vara med på blandbandet. Fler kommer framöver!

the Knife – Heartbeats

Ja, vad ska man säga? En otrolig låt. Lite fånigt att de ganska länge körde någon sorts maskering eftersom båda spelat i Honey is Cool och alla därmed visste vilka de var. Eller kanske inte amerikanarna, men i varje fall vi här hemma i Indie-Sverige.

Den svenska björnstammen – Tar emot ett träd

00-talets mest oväntade hit måste ju vara Den svenska björnstammens låt ”Vart jag mig i världen vänder” och ännu mer oväntat är att den numer rullar på P4. Jag såg dem live på ”konstens födelsedag” på Mosebacke och de är sannerligen mer ett konstnärskollektiv än en musikgrupp. Med det sagt, hiten är bra och den här låten är också finfin. För egen del känns det bra att kunna visa bredden i min musiksmak. J

LOK – LOK står när de andra faller

Apropå bredd… fan vad jag älskar den här låten. I vanliga fall är jag verkligen ett stort fan av luftig indiepop och blippbloppig synt. Men ibland vill man bara få en rejäl urladdning och lite ilska i musiken. Ända sedan 1999 är det LOK som står för den urladdningen. Låten är otroligt bra, melodiös och med ett driv som får mig att le varje gång. Senaste minnet med den här låten är från Visby och Almedalsveckan. Efter några stressiga dagar och något rosemingel för mycket var jag på väg tillbaka till hotellet där jag bodde. Jag var ganska högt uppe i stan och blickade ut över Östersjön och en fantastisk solnedgång. Runtomkring mig stod PR-konsulter, ungdomsförbundare och säkert en och annan företagsledare. Alla blickade vi ut över den hänförande, vackra utsikten och tänkte att bortom alla politiska agendor, ful- och rackarspel samt cyniska leenden fanns en vacker omvärld. Jag är rätt säker på att jag var den enda som lyssnade på LOK…

Klicka här så kommer du till veckans blandband v20 på Spotify!