Veckans blandband v19
Eftersom det är Kristi Himmelfärd så sitter jag på en ö och skriver detta. Det betyder också att det är lite skakig uppkoppling så jag kämpar på för att få ut veckans blandband den vanliga tiden på fredag eftermiddag. Vi får hoppas att mobilmasterna levererar! Och texten blir lite kortare än vanligt (vilket kanske inte är så dåligt…)
Spotify har gjort någon sorts uppdatering och stökat till det med ordningen bland veckans blandband-spellistorna. Så det tog ett tag att få till det och inte lägga alla nya låtar i veckans blandband v15… men jag tog mig igenom utmaningarna och det blev ett blandband även denna vecka. Känns lite galet att det fortfarande är relativt lätt att fylla blandbanden, trots att jag nu bränt av över 240 låtar!
Den här veckan är det lite fokus på gitarrbaserad musik. Förutom första låten då, en riktig gammal goding som snurrade mycket hemma på lp-spelaren där runt 1990.
Som vanligt hittar ni länk till veckans blandband längst ner i inlägget! Och tipsa gärna familj och vänner om den här musikskatten, 19 blandband på ett och samma ställe!
Enigma – Sadeness Pt. 1/Radio Edit
Munk-körer och elektronisk musik i en härlig blandning. Under början av 90talet var det en blandning som skapade succé. Videorna rullade på MTV och hemma brukade jag lyssna på detta sent på kvällarna när det var dags att sova. Det hände också att det spelades under lunchdiskona på Långbergsskolan i Nyköping.
Tydligen anspelar låttiteln på Marquis de Sade, därav den något märkliga stavningen. Självklart var det inte munkar som låg bakom den här gruppen, utan ett gäng tyska producenter som samplade hejvilt från olika gamla skivor. Lite stämningar och annat verkar inte ha stoppat dem utan de fortsätter ge ut skivor. Totalt har nästan tjugo personer varit med i projektet, så de hade nästan kunnat starta en egen gregoriansk kör.
Blur – Under the Westway
När jag bodde i England 2004 – 2005 så pågick kampanjen för att London skulle få sommar-OS 2012. Dagen då omröstningen genomfördes och London ”vann” så firades det rejält. Under sommaren 2012 ordnades det en stor konsert med Blur i Hyde Park, och till den konserten skrevs den här låten.
Westway är en del av motorleden A40 i London, och den vägen har varit med i en rad olika Blur-låtar. Så någon sorts besatthet får antas finnas för denna låt hos bandet (bra svenska i den meningen…)
the Cranberries – Zombie
Jag har fått några frågor om när Cranberries sak få vara med på ett blandband. Och svaret är att de får vara med på veckans blandband v19. Med tanke på de nya oroligheterna på Nordirland så passar det med den här låten från 1994, som handlar just om ”the troubles”. När jag bodde i England 1996 – 1997 (ja, jag har bott där två gånger) så var det sluttampen av just den delen av konflikten. Just de åren var mitt emellan två perioder av vapenvila, så det var en del bombhot och titt som tätt stängdes tunnelbanan av säkerhetsskäl.
Mest minns jag en kväll när vi var fullbokade i restaurangen jag jobbade, men ingen dök upp. Lokalerna låg i en källare så jag gick upp och kollade om det var något som hade hänt, och då stod det en beväpnad polis i entrén. Eftersom brittiska polisen normalt inte bär skjutvapen insåg vi att det var något stort på gång, och fick sedan höra att det hade varit ett bombhot som stängde hela Piccadilly. Mycket märkliga tider.
Blind Melon – No Rain
Som sagt, mycket gitarrbaserad musik på blandbandet den här veckan. No Rain är en klassiker och alla minns nog videon med barnet utklädd till en geting/bi/humla. Nostalgi på hög nivå. Oklart om bandet sedan lyckades få ur sig någon mer bra låt, eller om de ens behövde med tanke på att de rimligen borde dragit in en del stålar på den här låten.
R.E.M. – Man On The Moon
Innan corona slog till testade jag att köra stand up. En dröm som jag närt sedan många år och som jag tog mod till mig och provade våren 2018. Jag körde en hel del i olika källarlokaler på Södermalm i Stockholm, och det hände då och då att människor skrattade åt mina skämt. När jag berättar för vänner och bekanta att jag kör stand up så brukar jag nästan alltid få frågan om vem som är min favoritkomiker. En extremt svår fråga och helt beroende på vilket humör jag är på just när jag kollar på komedi. Några som alltid levererar finns såklart, men även komiker på nivån Ricky Gervais, Eddie Izzard eller liknande kan ibland vara ”dåliga”.
En komiker som jag egentligen inte har någon relation till, och som mest verkade ha varit oerhört jobbig är Andy Kaufman. Men filmen om honom är oerhört bra och slutscenen när han ordnar en sist stor show innan han dör(?) i sviterna av cancer får mig att börja gråta varje gång. Så oerhört fint och jag när fortfarande drömmen att någon gång ordna en egen stor show – obs är inte sjuk eller så, gillar bara att stå på scen. Så länge ser jag filmen, och lyssnar på ledmotivet.
the Lemonheads – the Outdoor Type
Evan Dando har väl alla indietjejer och indiekillar någon gång varit kär i. Tydligen gillar han inte att vara i naturen, vilket skulle göra det svårt för oss att bli ihop. Och så bor vi ju rätt långt från varandra och nu får man ju inte resa. Och så är jag ju redan gift och har två barn. Vi firade precis tioårig bröllopsdag, och det trots att Cecilia inte gillar att bo i tält.
Manic Street Preachers & Nina Persson – Your Love Alone is Not Enough
Cardigans har varit med på tidigare blandband, och det var några år på 90talet de var riktigt stora. Det ledde till att Nina Persson fick sjunga några duetter. En av dem var med Tom Jones, den gången fick de spela in sången var och en för sig eftersom Tom Jones röst var galet mycket starkare än Ninas. Slutresultatet blev bra ändå.
Hur de gjorde med den här låten vet jag inte, men slutresultatet blev bra ändå.
Niccokick - I Drink to Get Thrilled
Ja, vem gör inte det? Alkoholfria alternativ finns såklart.
Belle & Sebastian – I’m a Cuckoo
B&S har skrivit ett otal fina popdängor och den luftiga produktionen tilltalar mig mycket. Trots det har jag aldrig riktigt fastnat för dem och endast sporadiskt lyssnat på ett fåtal låtar. Det här är en av dessa låtar, och den återkommer jag ofta till.
the Stone Roses – Sally Cinnamon (Single Mix)
Egentligen är det helt otroligt att en debutsingel kan hålla så länge. Den släpptes 1987(!) och var en av de första CD-singlar jag köpte som kommer från Manchester-scenen. Inledningsvis var jag inte så övertygad och ganska länge stod den bortglömd i min CD-hylla, tillsammans med Popsicles ”Power Ballads EP” och någon Eggstone-skiva. Sen när jag fullständigt hängav mig åt brit- och indiepop så insåg jag alla de skivornas storhet.
Kul också att det finns ett fik som heter Cinnamon på Verkstadsgatan, där hängde jag en hel del när jag bodde på Tobaksspinnargatan. På den tiden lyssnade de flesta på Håkan Hellström som spelade in videon till ”Kom igen Lena” utanför lägenheten där jag bodde. Så kan det vara.
blink-182 – Dammit
Jag har en genre som är mitt största guilty pleasure, amerikansk skatepunkt/radiopunk. Oklart varför men jag ÄLSKAR melodierna och drivet. Hade någon frågat mig i slutet av 90talet, när den här typen av musik slog igenom, hade jag vägrat erkänna det. Men nu orkar jag inte hålla på längre. Låtarna har ofta otroliga melodier och jag har blivit för gammal för att inte lyssna på låtar som jag gillar. Och dela med mig av!
EMF – Unbelievable
Satan vad stor den här låten var 1992. Överallt snurrade den, P3, MTV, Trackslistan, hemma hos Christoffer, ja vart man än gick så fanns den där och pockade på uppmärksamhet.
Häromdagen upptäckte jag att bandet fortfarande kör, och att de finns på Twitter. Det trodde man ju inte för snart 30 år sedan…