Veckans blandband v2

Uppföljaren är alltid svårast och nu är det dags för det svåra andra blandbandet. Först och främst; kul att många hittat hit! Besöksantalet första veckan har varit långt över förväntan. Gillar du det du läser får du gärna dela sidan med vänner, bekanta och familj. Här finns musik för alla åldrar och smaker.

En kompis tyckte att jag inte var tillräckligt personlig i förra inlägget så jag ska försöka balansera upp lite och inte vara så tråkigt fokuserad på fakta om banden och låtarna. Hoppas jag fick till det, och har ni feedback - bra eller dålig så maila mig eller skriv till mig på Twitter.

Som vanligt hitta ni listan längst ner i inlägget!

The Cure – A Forest

Tillsammans med Pet Shop Boys är nog Cure ett av de tidigaste banden jag verkligen fastnade för och som har legat kvar sedan dess. Jag minns att jag köpte deras första singelsamling; Staring at the Sea (eller Standing on a beach om man har en amerikansk(?) version). Titeln är tagen från låten ”Killing an Arab”, som handlar om Albert Camus bok ”Främlingen”. Just det faktumet fick in mig på franska existentialism i väldigt unga år, oklart om det har varit till gagn för mig. Intressant är också att skivorna i USA var väldigt tydligt märkta med att den låten inte är rasistisk utan handlar om en bok och hur olika saker och ting kan uppfattas beroende på perspektiv. Sen får man ju verkligen inget trevligt intryck av Mersault när man läser boken. Jag ska inte spoila, men det som händer i slutet är nog trots allt rätt honom.

Nu var det A Forest som det skulle handla om. Starkaste minnet som kommer när jag lyssnar på den är tågresor från Nyköping till Stockholm. Antingen på väg till sommarjobb på mammas jobb eller för att träffa kompisar från språkresan i Menton 1992. En skakig Discman och så brukade jag alltid hoppa över ”Jumping Someone Else’s Train” för att få lyssna på den här direkt efter brottarhitten ”Boys Don’t Cry”. Videon till låten snurrade då och då på MTV, minns att de hade temahelger helt vigda åt en artist och när det var Cure så spelade jag in ett helt VHS-band. Videon gick i grönt, inte helt ologiskt…

The Jesus and Mary Chain – New York City (Single Version)

Låten är väl från 1992 eller något liknande, men textraden ”hey mr President, get down on your knees – the USA got a social disease” är ju oväntat relevant i dessa tider. Låten ”fick” jag av S som skulle flytta till just New York för att dansa (sic). Själv skulle jag rycka in och göra militärtjänst. En inte helt lyckad kombination just då, men jag fick ett blandband där den här låten var med. Så jag gick ju inte helt lottlös ur den situationen…

Blur – Chemical World

Alltså. Jävlar vad smart musik Blur har gjort genom åren. Första fyra skivorna var det fantastiskt. Sen blev det för smart och det gillar ju ingen, inte jag i alla fall. Texten och arrangemanget/upplägget i den här låten är fullständigt briljant. I originalversionen på skivan ”Modern Life is Rubbish” sitter den ihop med en märklig låt/musikstycke som heter ”intermission”, men den slipper ni den här gången.

Skivan introducerades jag till av en kompis som låg före mig på Britpop-inlärningskurvan. Vi spenderade en helg hemma hos honom i Helsingborg, och alldeles för unga och fulla på öl från Helsingör lyssnade vi på Blur, Suede och andra liknande band på en solig balkong. Sen gick vi till Gyllene Prag och drack Staropramen med andra alldeles för unga popsnören. Förmodligen blev vi också osams över vilken låt som egentligen var bäst, jag tyckte ”Chemical World”. Har för mig att han tyckte ”Sunday Sunday”, inte ett dåligt val men bråk blev det. Sen blev vi sams och året efter kom ”End of a Century” och sopade banan med alla andra låtar. Så kan det vara.

bob hund – Spelad Glädje

bob hund lider lite av samma problem som Blur. Oerhört smart och genomtänkt musik, där de för varje skiva rört sig lite längre bort från det publikvänliga. Och lite närmare navelskåderiet. Deras första skivor är dock helt fantastiska, vilka melodier och texter. Geniala! Jag minns när vi var ett gäng som satt på ett golv i en liten konsertlokal i Nyköping och lyssnade på ”Upp, upp, upp, ner” och sjunde gången vi satte på den så sjöng alla (med varierande kvalitet) med i refrängen. Sen klev lokala indiehjältarna La La Land (eller om de hade bytt namn till Flames of Finland då) på scenen och vi började sjunga med i deras låtar istället. Förra sommaren träffade jag Fredrik som spelade gitarr i La La Land på ett tåg i Danmark, vi var båda på väg till Legoland med våra familjer. Då kände man verkligen att tiden har gått. Men vi drack några öl tillsammans i en bar där och pratade gamla minnen, bland annat om när mitt band Fabror Melker Nyk spelade in en demokassett i La La Lands replokal. Fisk hette vår demo, och de låtarna kommer ni aldrig få lyssna på i ett av dessa blandband…

”Spelad Glädje” då undrar du kanske nu? Varför valde du den låten Marcus? En viktig sak under 90talet var att köpa singlar och därmed lyssna på ”singelbaksidor”, det var liksom lite coolare. Det här var en sån låt. Bra och lite coolare än till exempel ”Det skulle vara lätt för mig att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag.”

Liberator – Mob Sez Murder

Under en period på 90talet kom det en orimlig mängd svenska ska-band. Några var bra, några var dåliga och några var väl varken eller. Liberator var ett av de bra banden, inte är det sämre att de är MFF-fans, de gjorde bland annat än låt till filmen Blådårar men det rätt givna namnet ”Malmö FF”. Ett annat svenskt ska-band var Chickenpox. När jag började plugga statsvetenskap i Linköping visade det sig att trombonisten i det bandet gick samma kurs som jag, och vi hängde lite. En gång satt vi och drack öl på BK, och till slut vågade jag erkänna att jag lyssnat på dem och det var rätt coolt att han spelade i det bandet. Sen berättade jag glatt att min favoritlåt var ”Taxi”, en liten fin bit om att åka taxi på fyllan. Just den låten hade han dock inte varit med på…story of my life (se om Loosegoats – Drinking by the river i förra inlägget).

Jag har inte druckit öl med någon i Liberator, och tur är väl det kanske. Men jag gillar den här låten och hur den lite oväntat byter karaktär, och melodin är stark.

Belle & Sebastian – Dirty Dream Number Two

Ok, jag har typ lovat att listan ska spreta lite men inser att det än så länge är rätt mycket fokus på 90tal. Och akademisk, smart musik. Belle & Sebastian är inget undantag. Men ibland behöver jag tillbaka till tryggheten i den luftiga och melodiösa popen. Och då är B&S ett oerhört starkt kort. Jag har aldrig varit något stort fan, och en del låtar är rejält dåliga. Men så känns det som att de ibland hittar precis rätt och får till en dänga som man inte kan värja sig mot hur mycket man än försöker. Jag använder ”man”, men menar såklart ”jag”. Fast det förstår ni ju vid det här laget.

Nadja Evelina – 1177

Spotify gör ju årslistor och sammanställningar över hur man lyssnat. Lite kul är det även om det sällan är några stora överraskningar. Fram till i år. Min näst mest lyssnade artist var Nadja Evelina. Hon gör otroliga poplåtar och jag vet ju att jag lyssnat mycket på henne. Men att det var näst mest av alla artister under 2020. Mind blown! Låten är inte ny, men känns ändå aktuell med tanke på att den (typ) handlar om sjukvårdsupplysningen.

Utan att skoja kan jag säga att det faktiskt känns rätt bra att jag fortfarande kan upptäcka nya artister och lyssna på så pass mycket som jag gjort med Nadja Evelina under 2020. Jag är uppenbarligen inte helt förlorad i 90talet. Tack och lov.

Phil Collins – Another Day in Paradise

Ok, märkligaste reaktionen på förra inlägget stod min mamma för när hon skrev att den var 85 procent i hennes smak. Ett oväntat högt procenttal. Jag svarade skämtsamt att jag inte visste om jag skulle satsa på noll eller hundra procent den här gången, men med tanke på att jag nu slänger i Phil Collins verkar det som jag gick för 100… en av de första konserterna jag var på i livet var Genesis, med nämnda Phil i spetsen och tillsammans med nämnda moder. Detta skedde på en fotbollsarena i Nice, styvt 1992. Två starka minnen har jag från den konserten. 1. mammas tveksamhet när hon insåg att det var parkett/ståplats och att hon därför inte var säker på att hon skulle orka stå upp hela konserten. (Det gjorde hon, tror till och med hon dansade en del). 2. Trum-battlet mellan Phil Collins och turnétrummisen. Ett ord: fantastiskt!

Kommer inte ihåg om han spelade några egna låtar, men om han gjorde det så var säkert den här med på listan. Jag vet inte ens om det är en guilty pleasure-låt, den är så himla fin.

Erasure – Always

Vince Clarke. Räcker nästan så. Men lite mer ska ni få.

Förra helgen rensade vi lite i förrådet. Det såg ut som skit därinne och det var verkligen dags. Varje gång försöker vi slänga lite mer än förra gången. Några saker sparar jag dock alltid, bland annat en bunt gamla kärleksbrev (förlåt Cecilia, men det är av akademiska skäl – forskning kring mellanmänsklig kommunikation pre-Facebook/mobiltelefoner åren 90 – 98). Varje gång jag läser breven minns jag mina egna alster som jag skickade kors och tvärs över Sverige, och så får jag lite skamrysningar. Men en sak som jag var rätt bra på var att hitta låttexter som förklarade mina känslor. En av favoriterna var den här låten. Lyssna på texten så förstår ni.

Och Alexandra; jag var aldrig ihop med Stinas kusin, jag lovar!

Shakira – Whenever, wherever

En bra grej med att bli gammal är att man inte behöver bry sig om att gilla kommersiella låtar. Allt annat med att bli gammal är rätt dåligt. Shakira är lika gammal som jag, och bra som fan.

St Etienne – Sylvie

Steget från indiepopen till electronican är inte så långt. Ännu kortare om man räknar in St Etienne till electrogänget. Ibland undrar jag lite vad de är, vad tycker du som läser? Tänk lite på det när du lyssnar på låten och maila mig sen.

Låten är kanske inte en av deras mest kända, men det har ett lite mer dansant driv som känns trevligt på fredag eftermiddag. Och när du hör nästa låt så kommer du få att sitta still för det är nämligen…

…Moloko – Bring it back

Så, sluta läs nu och dansa istället. Så här i coronatider så har jag mer än någonsin tänkt på svettiga indiedansgolv och fullpackade konserter. Så länge dansar jag i köket och hoppas att familjen inte tror att jag har blivit knäpp…

Listan hittar du om du klickar här!

Tack för den här veckan, hörs igen nästa vecka! Då kan det nog vara dags för första tema-blandbandet. Stay tuned!