Veckans blandband v3
Bra tryck här på sidan och många som kollade in Veckans blandband förra veckan, kul att ni hittat hit!
Den här veckan ska vi börja med en rättelse; förmodligen var det Chickenpox saxofonist jag pluggade med, trombonisten verkar vara superkänd och spelar med Lars Winnerbäck. Så förlåt, både till er läsare och till trombonisten!
Hur som haver. Nytt blandband är sammanställt och det kommer nog vara en och annan låt som ni gillar. Och säkert någon som ni spolar förbi, men jag ber att ge alla låtar en chans i alla fall. Med det sagt, nu kör vi. Veckans blandband v3 kommer här:
EST – Herkules Jonssons Låt
Jag kan ingenting om jazz. Ingenting. Ett tag brukade jag och Cecilia ha som stående nyårslöfte att vi skulle lyssna mer på jazz. Kanske till och med gå på lite jazzklubbar. Vi har aldrig riktigt levt upp till det nyårslöftet. Jag har en kompis som heter Eric P, han är så jävla grym på jazz. Ibland har han tagit med mig på jazzklubbar. Varje gång har jag sagt till mig själv att jag ska lyssna mer på jazz. Så här får ni en lugn och fin jazzlåt som inledning på blandbandet. Verkligen ingen särskilt svår låt, precis lagom för en sån som jag som helst skulle vilja lyssna lite mer på jazz.
The Valentinos – Sweeter Than the Day Before (single version)
Jag är inte superstark på soul heller, men känner mig på lite säkrare mark här. Mest tack vare Mårten S och Emil L som jag körde studentradio med i Linköping. Vi hade ett program som hette Mmmmm. Det gick ut på att vi satt i 90 minuter och spelade musik vi tyckte om och sen pratade vi om låtarna. Några gånger intervjuade vi band som spelade på Herrgården och lät dem välja några låtar och förklara varför. Men oftast ville vi ha de 90 minuterna för oss själva. En gång intervjuade jag Wannadies (mer om det när jag har en Wannadieslåt med) och de fick välja favoriter bland sina egna låtar och så var tanken att jag skulle klippa ihop det till ett inslag där det lät som att de var i studion och valde låtar. Vet inte hur det gick, och idén var ju inte så originell så det blev ingen radiokarriär för mig…
Soulen var det ja! När jag var ung så ville jag helst vara ett mods. Så jag försökte nörda ner mig i northern soul. Det här är en av de mest dansanta jag minns från den tiden (när jag var ung, inte när låten kom), tillsammans med ”Seven days is too long” – kolla upp den!
Just D – Knaster
På förra veckans blandband var det Shakira som skapade mest diskussion i sociala medier och i meddelanden till mig. Några var för, någon hade till och med gått vidare till andra Shakira-låtar. Några var mot. Den här veckan tror jag det här kommer var en låt som det ställs frågor kring. Just D? Varför Marcus? Ett “skämtband” som sjunger om vinylskivor? Vet ni, de här blandbanden kommer inte bara vara tillrättalagda med de ”coola” låtarna. Jag tycker – helt ärligt – att det är sånt otroligt bra gung i den här låten. Jag har svårt att sitta still nu när jag lyssnar på låten och skriver det här. Och Just D var faktiskt pionjärer inom svensk hiphop, hur mycket de än skojade till det ibland.
De tre första låtarna den här gången är mitt sätt att blotta mig fullständigt, i alla fall musikaliskt. Tre genrer som jag någon gång under livet känt för, men aldrig riktigt på djupet. När jag på högstadiet så hade jag några månader när jag gick med jättestora/vida gula jeans, collegejacka och en NY Giants-keps i någon sorts manchestertyg. Jag var övertygad om att jag var en stentuff hiphopare. Just Ds ”Svenska ord” snurrade i freestylen. Samtidigt hade jag också en röd Henri Lloyd-jacka, så jag var ju inte direkt gangsta…
Beck – Beercan
En annan vit hiphoppare är Beck – eller vad han nu är? Hans skiva Mellow Gold är nog ändå någon sorts hiphop-skiva, eller är jag ute och cyklar? Hur det än är med det så är han ju den typen av artist som blandar fantastiska låtar med konstnärliga, olyssningsbara, låtar. Ration brukar vara två melodiösa mästerverk på tio låtar. En sak som gör att Beck fortfarande är intressant är att han med bravur ändå rör sig över genrerna, och gör det bra. Dessutom kan jag och barnen mötas när han, tillsammans med Robyn, gör ledmotivet till Lego the Movie.
Här väljer dock bort den självklara hiten ”Loser”. Förvisso en bra låt, men Beercan har en bättre melodi i mitt tycke. Och så passar den bra en fredagskväll. Fram med ölen! (Det finns alkoholfria alternativ).
Pet Shop Boys – So Hard
Egentligen är det lite konstigt att det dröjer till Veckans blandband v3 innan jag stoppar in en Pet Shop Boys-låt. Jag tror få band har betytt så mycket som PSB har gjort under min uppväxt, och genom livet i övrigt. Skatt, tårar, dans, hångel, plugg, jobb, allt har på ett eller annat sätt någon gång hänt till en PSB-låt. Häromdagen smsade jag med en kompis om vilka fem artister man skulle välja om man tvingades lyssna på bara dem resten av livet, PSB är definitivt en av dessa fem.
Den allra första stora konserten jag var på i livet var när de spelade på Globen under deras stora Performance-turné 1991. Den 2 maj klev jag in på golvet tillsammans med min kompis Marcus (sic) och hans pappa, vi var trots allt bara 13 – 14 år. Jag hade på mig samma röda Henri Lloyd-jacka som i förra låten, varmt som satan var det men det spelade ingen roll. Jag var helt tagen. En sån otrolig konsert, eller kanske snarare show. När de kom in och körde ”Always on my mind” och inledningen är med akustisk gitarr och sen smäller det igång i deras version. GÅSHUD!
Jag har sett dem några gånger till sedan dess, men inget går såklart att jämföra med den första konserten. En gång när de spelade i Stockholm bodde de på Lydmar Hotell, jag spelade skivor i baren den kvällen. Jag spelade verkligen en av deras låtar när de gick igenom restaurangen/baren. Tror inte de kunde bry sig mindre. Men jag tänker att de ibland kanske tänker på den kvällen, att de innerst inne tyckte det var lite fint.
Niccokick – Love Can Be a Wonderful Thing
Ett tag trodde jag att sångaren i Niccokick och jag var lika gamla. Orsken till det är att låten ”Turn 27” kom samma år som jag fyllde 27. Just den åldern är ju lite speciell. Club 27 är ju ett intressant begrepp där en några kända artister ingår, originalet var Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison. Ska jag vara ärlig är det ingen av dessa som verkligen rocks my boat, men de var ju sannerligen på tapeten när Kurt Cobain dog i samma ålder. Lite imponerad av det så brukade jag på gymnasiet ibland hävda att jag skulle dö rockstjärnedöden. Min gamla studentkompis Helena E brukar påminna mig om det när vi ses, lite pinsamt men nu kan jag skratta lite åt det. Bandet jag spelade i var inte särskilt rockiga och vi drack mest folköl så det var väl inte direkt nära förestående. Nåväl, låten ”Turn 27” handlar väl troligen om den klubben. Och det visar sig att sångaren i Niccokick är tre år yngre än jag…
Och både han och jag är i livet, han fyllde 40 år förra året stackarn. Nu skriver han om att kärlek kan vara underbart. Och det har han fan i mig rätt i, det får vi inte glömma nu när det kan kännas lite skit med allt.
Penniless – Sommarbarn
Den här veckan bjuder blandbandet på en cover. Finska gruppen Penniless gjorde för en herrans massa år sen en version av Eva Dahlgrens gamla låt ”Sommarbarn”. Låten är verkligen inte aktuell, vara sig årtals- eller årstidsmässigt. Men det är fint att höra den finska brytningen och det är en fin låt. Har för mig att jag brukade spela den på studentradion lite då och då.
Fidget – To Hell With Music (It Makes No Sense)
En av del allra första band-efterfesterna jag varit på är med Fidget. De hade spelat på Quarneval eller Kårsdraget eller vad det hett och bodde på ett av Linköpings sunkigaste hotell. Tidigare under dagen hade jag intervjuat dem för studentradion och nu var jag full och sugen på efterfest. Först irrade vi runt på den gamla garnisonen och sedan åkte vi en stortaxi till hotellet. Jag låg på golvet och trillade ut på gatan när dörren öppnande. Blåmärket jag fick på höften var ej nådigt. Jag har fortfarande kvar polaroidbilder från efterfesten. Inte ens Roy Andersson hade lyckats få till den grå, glåmiga auran som de bilderna förmedlar. En bild ljuger aldrig, så rimligen borde det varit den tråkigaste efterfesten någonsin.
Låten svänger fint. Ibland undrar jag lite vad som hände med bandet. Det sista de släppte var en cover av den gamla syntdängan ”Living on Video”, det snackades om en skiva till efter det men jag har inte sett något. Jag följer sångerskan Nina Natri på Twitter, och hon har släppt några egna låtar. Men i övrigt verkar det vara tyst. Lika tråkigt som efterfesten.
Weezer – All My Favourite Songs
Veckans nya låt! Precis som PSB så skulle jag säga att Weezer är att av de fem band jag skulle välja som enda fem jag fick lyssna på resten av livet. Dels för att de har gjort några riktigt bra låtar, dels för att de har släppt orimligt många skivor. Så pass många att jag fortfarande hittar nya favoriter, typ i alla fall. Inget slår ju känslan när jag första gången lyssnade igenom ”den blå skivan” och konstaterade att det inte fanns en enda dålig låt. Eller när jag och John sjöng stämmorna ”Surf Wax USA” på en kristen fritidsgård i väntan på ett popband från Katrineholm som bara spelade Weezer-låtar. Jo, man har ju levt life om man säger så…
Här har ni alla fall en klassisk Weezerlåt. Klockren melodi och stämsång. Riviga gitarrer och stråkar. Pop och rock. Njut!
The Shamen – Move Any Mountain (Beat edit)
Så, efter en utflykt till nutiden tar vi oss raskt tillbaka till det sena 80talet/tidiga 90talet och perioden då techno och pop möttes - och gifte sig. Det här blandbandet är verkligen en resa genom alla musikstilar jag genom åren har hävdat att jag är en del av, i detta fall är det technon. Shamen är nog det bästa exemplet på manchestersound, fast med lite tuffare trumbeat. Nu var de från Skottland, men ni fattar vad jag menar. Precis lagom tufft och hårt för mig. Jag köpte också en hel del techno-samlingar, men de låtar som jag verkligen gillade var de som hade någon sorts melodi. Och så här i efterhand var nog en hel del av det jag lyssnade på Eurodisco, så nu har jag blottat den mörka delen av min musiktutveckling.
Nåväl. Sammanfattningsvis. Är Shamen techno? Nej. Är Shamen britpop? Nej. Är Shamen bra? Ja!
The Stone Roses – Fools Gold
Veckans blandband avslutas med gammal hederlig indie-dans. Den här låten tar mig tillbaka till 1998 och klubben Happy Manday (det stavades så, tror jag) på Kulturhuset. 1998 gjorde jag lumpen och låg på båt, ibland hade vi helgtjänst men oftast var det helgpermis. Då hängde jag med Christoffer i Sthlm. Han gick på konstskola och bodde i studentkorridor. På den tiden kunde man inte slänga en pinne utan att träffa en indieklubb. Vi spenderade en hel del lördagar på just Happy Manday. Ibland var vi också på indieklubb i någon källarbar på Upplandsgatan, på övervåningen låg det en thairestaurang. Coolaste lokalen var nog den gamla bussterminalen på Norra Bantorget, men där var det oftast inte så mycket folk.
Med det sagt. Upp från stolen eller soffan nu och sväng på de lurviga. Eftersom jag valt originalversionen på 9.54 så hinner du många varv runt köksbordet innan det är dags att tacka för den här veckans blandband. Kul att ni var med igen, ses nästa vecka!