Veckans blandband v18

Våren är verkligen inte här än. Inte ens nära. Kylan äter sig in i märg och ben, och in på veckans blandband. Låtarna känns lite deppigare, lite mörkare men kanske med lite mer hjärta. Jag får inte riktigt till ordningen på låtarna heller, så det är lite berg- och dalbana i låttempo och genre. Med det sagt, jag är nöjd med urvalet och det är närmare det jag lyssnar på daglig dags.

Jag har också insett att jag ligger ett blandband back. Det kom aldrig något VB Special 4 i april. Men oroliga följare kan lugnas av att jag jobbar på det och räknar med publicering under nästa vecka. Lite nytt format och annat take på det, så det har tagit lite tid.

In other news. Mycket nytt senaste tiden som inte kommit med på blandbandet. Både Weezer och Nadja Evelina har släppt nya album, så in och lyssna på det efter ni har lyssnat igenom blandbandet!

Som vanligt hittar ni en länk till blandbandet längst ner i inlägget.

Beck – Lost Cause

Säg en genre som Beck inte har varit inne och nosat i och jag ska ge dig ett kungarike! Bäst är han antingen fläskar på rejält med funk, rock, melodier eller när han tonar ner det rejält och kör en fin ballad. Som i Lost Cause. Första gången jag hörde den var på en pub i England. Mitt bland öl-brölande engelska män så bröt en skör låt igenom ljudväggen, och banne mig om inte de mest hormonstinna, brednackade fyllskallarna vände sig inåt och började att tänka på sin käresta.

Ett annat fint minne är när han spelar den på Gröna Lund för några år sedan. Jag hade jour, stod längst bak två telefoner, walkie-talkie och såg ut som knarkspan. Alla konserter är inte dans och hopp längst fram…

Dinosaur JR – Feel the Pain

Även Dinosaur JR har nyligen släppt nytt. Men det skiter jag i den här veckan och väljer istället soundtracket till alla hemmafester i Nyköping 1995–1996. Det karaktäristiska ljudet av en vinkork som dras ur flaskan och sedan brakar den finaste indierock-låten igång. DJR är verkligen ett band som har blandat och gett genom åren, otroliga låtar har blandats med obegriplig gitarronani.

Ofta när jag lyssnar på DJR så tänker jag på vattenfestivalen och när de spelade ute på Riddarholmen. Min kompis Fredrik, som är det största DJR-fanet jag känt, klämdes så hårt att han fick ”lungspalt”, oklart vad det är men han mådde inte bra efter. Nuförtiden mår han fint, och sist vi såg var på Legoland i Billund för två år sedan. Inte så mycket hemmafest över det, men blev ändå en rätt blöt kväll, med prat om många minnen.

Hell on Wheels – What Is the Influence

Oxelösund. Nyköpings kusin på landet. Men en stad som i varje fall har gett oss ett fint band, men en kort och intensiv storhetstid i början av 00-talet. Historien börjar såklart redan på 90-talet och första gången bandet dyker upp på min radar är i samband med TBs-rocken. En lokal musiktävling i Nyköping. Några kompisar skulle vara med och samma kväll skulle bland annat HoW från Oxelösund vara med. Vi funderade på om det kunde vara någon sorts punk eller liknande. Jag minns inte själva konserten, eller om jag ens var där, men historien efter är att alla golvades över hur bra de var och vilken otrolig pop de spelade.

Några år senare – typ 2000 eller 2001 – sommarjobbade jag som däcksmatros på Fjäderholmslinjen i Stockholm. Samma år jobbade min vän Jonas på TT och när vi båda jobbat kväll/natt så hände det att vi möttes upp på Kvarnen för en sen AW. Allt som oftast, eller faktiskt varje gång, var trummisen i HoW också där. Lite oklart hur, men det brukade sluta med att vi satt vid ett bord och pratade om Oxelösund och Nyköping.

OBS! Jag älskar Oxelösund. Är där varje sommar och njuter av naturen!

The Lucksmiths – There Is a Boy That Never Goes Out

Luftig och lätt indiepop från Australien. De gillar Smiths lite, eller rätt mycket, och har gjort någon cover. Det här är dock en egen låt, men vi får gissa att det är en blinkning till nämnda grupp. Man kan inte heller slå ifrån sig misstanken att de lyssnat en del på Belle & Sebastian. Och, hör och häpna, de har turnerat med nämnda grupp. De kommer dock undan med likheterna då de trots allt är från Australien, ett land som i övrigt endast gett oss INXS och Midnight Oil.

Vasas flora och fauna – Leevi & the Leavings

Finlandssvensk progg? Eller är det indiepop? Eller vad är det? Ingen aning, men det är svårmod. Och det räcker ibland. Extra plus för oerhört detaljerad text. Man känner nästan suget i magen när turbon kickar in.

The Pusjkins – Girlfriend

I Nyköping fanns en fritidsgård. Den hette Rox och låg i bibliotekets gamla lokaler precis vid Stora Torget i Nyköping. Där kunde man hänga och dricka läsk, spela spel, lyssna på musik och annat som man gör på fritidsgårdar. I källaren fanns det lite replokaler och Rille hade DJ-skola. Dessutom ordnades titt som tätt konserter med lokala band, eller band som kom från städer som låg så pass när att det gick att komma och spela utan att behöva sova över. Så när det kom band från Strängnäs så gick man och kollade, och på så sätt så fick jag se DLK live utan att egentligen vara punkare.

Det var också på Rox som jag fick mina första autografer. Ett band från Linköping skulle komma och spela, och det var klart man gick dit. In på scen klev Pusjkins och rev av ett sätt med kanske sex låtar, eller så. Efter konserten kunde man köpa en CD-singel, vilket var lite coolt med tanke på att de flesta band fortfarande körde kassetter, och jag tog mod till mig och bad att få autograferna. Någonstans i källarförrådet ligger denna skatt. Hoppas jag i alla fall.

Den här låten spelade de inte då, i varje fall minns jag den inte från den kvällen, men kom att bli en radiohit 2000. Och den håller fortfarande fint.

The Anniversary – The Heart Is a Lonley Hunter

Pusjkins såg jag sedan ytterligare någon eller några gånger när jag pluggade i Linköping. Där såg jag också the Get Up Kids, ett amerikanskt skatepunkband(?) som var på besök och som jag intervjuade för studentradion. Som förband hade de med sig the Anniversary. Det visade sig vara ett kaosindie-band från Detroit. Och oväntat bra. Efter konserten kunde man köpa deras album, den gången tog jag inte mod till mig och frågade efter autografer. Kan ångra det lite idag.

The Soundtrack of Our Lives – Blow My Cool

Mycket Linköping på det här blandbandet. Inte för att TSOOL är från Linköping, men de spelade där under någon sorts studentfestival och jag blev utskickad som flygande reporter från studentradion för att intervjua bandet live i radio. Jag klev in i logen innan konserten och jag minns att stämningen inte var klockren. Men det blev lite bättre när de insåg att jag hade med mig en mobiltelefon som livesändningsutrustning. Eftersom en stor del av studenterna som var med och drev studentradion pluggade på olika ingenjörsutbildningar hade vi många rätt intressanta tekniska lösningar. Idag framstår det som självklart, men 1999/2000 var vi fan i framkant.

Som sagt, intervjun gick väl sådär. Men det kändes modernt.

Neil Young – Rockin’ in the Free World

Ja, mycket Nyköping och 90-tal den här veckan. Eller den här låten är ju egentligen inte 90-tal, men samma kompisar som tävlade mot Hell on Wheels brukade spela den här som extranummer när de spelade på fritidsgårdar och andra tillställningar.

Portishead – Glory Box

Triphop, vad är det för genre egentligen? Oklart, men deppigt som fan är det. Kanske för att det började i Bristol, vilket inte känns som jordens roligaste plats direkt… Men deppigt passade perfekt 1995–1996, samt när det är 3 grader varmt i maj.

Björk – Play Dead

Ni kanske trodde att nu kan det väl inte bli mycket deppigare. Men se, det kunde det. Så till den milda grad att vi slänger in den här SUPERdeppiga låten av Björk och David Arnold. Intressant nog var Björk (enligt internet) på sitt gladaste humör någonsin när hon skrev låt. Det skiner inte direkt igenom, dessutom är den tydligen inspirerad av triphop, som sagt; oklar genre.

Den var ledmotiv till en film (The Young Americans) som, om jag minns rätt, var rätt bra. Harvey Keitel och Viggo Mortensen spelar huvudrollerna, så kan ju knappast vara kattskit. Ska försöka se den i helgen, återkommer eventuellt med en recension.

Everything But the Girl – Missing (Todd Terry Radio Mix)

Detta kan möjligen också vara triphop. Eller så är det någon sorts klubbpop. Oavsett så är det idag (7 maj) 25 år sedan skivan kom, eller så var det igår. Låten är i varje fall otrolig. Och rimligen kan de fortfarande leva på royalities från den, så grattis till det EBTG och andra inblandade.

Här är länk till veckans blandband på Spotify. Ha en fin vecka!