Veckans blandband v14
Rörig vecka på grund av påsklov, så har varit lite stressad över blandbandet den här veckan. Jag vill ju alltid leverera. Även om jag förstår att ni inte till hundra procent gillar exakt samma som jag, så tänker jag att ni ändå kan uppskatta de där låtarna som ni inte haft topp 40.
I vanliga fall brukar jag ha någon sorts tanke och struktur på blandbandet. Lite lugnare i början, bygger upp farten och sen slutar jag med en mer dansant låt. Eller så har det blivit en tryckare på slutet. Den här gången vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp det, låtarna är jämna i både stil och tempo. Så det blir en salig blandning, en Twist-påse med olika karameller. Alla kanske inte är bästa smaken, men efter ett tag är påsen tom.
Nåväl, alla artister är nya vilket gör mig orimligt nöjd med tanke på att det är det fjortonde blandbandet (17 om man räknar specialerna) och totalt 170 låtar (188 om man räknar specialerna). Klapp på axeln till mig. Lite oväntat att det dröjde till nu innan vi fick höra This Perfect Day, Charlatans eller Easy. Inte lika konstigt att det dröjt med Dire Straits, Faith No More och Nirvana.
Som vanligt hittar du länk till listan längst ner i inlägget. Och håll utkik på Clubhouse eller Instagram Live, kan komma samtal om blandbanden där när man minst anar det (men oftast torsdags- eller fredagskvällar.
Easy – Beggars & Thieves
Easy är bandet som inledde hela det svenska indie-undret. De fick några hits på engelska indie-topplistan runt 1989 och sen drabbades de av musikbolags-strul och försvann 1994 Lite tråkigt att ingen minns dem, eller jag minns dem ju och säkert några av er som läser det här. Men i de breda folklagren är de inte top of mind.
Jag trodde länge de var från Karlskrona, så till den milda grad att jag började skriva ett kapitel i en tänkt faktabok om svensk indie med rubriken ”Blekinge – Sveriges Manchester” (Green/Speaker är därifrån, och så lite senare band som Billie the Vision), sen när jag började göra lite mer research så insåg jag att de var från Jönköping/Göteborg. Så det var bara slänga det kapitlet. Sen har jag inte tagit tag i det projektet igen.
Mattias Alkberg – Ragnar
Varken Mattias är en av nykomlingarna i Veckans blandbands-sammanhang. Faktum är att inte ens hans gamla indieband Bear Quartet fått vara med än. Lite märkligt när jag tänker efter. Jag har lyssnat på dem sen det glada 90-talet och även om jag tappat dem lite på senaste tiden brukar jag hitta tillbaka till låtar som ”Rehearsing to cut the last string” och ”Mom and Dad”. Under tidigt 00-tal gick det att roa sig med att spana efter gitarristen Jari Haapalainen på konserter och klubbar i Stockholm. En bra vecka fick man triss, en strålande vecka var det fyrtal.
Mattias Alkbergs solokarriär har blomstrat senaste åren, och den här låten är en riktigt fin bit. För några år sedan hade jag en chef som heter Ragnar, i efternamn. Tänker att hon kan tycka den här låten är lite rolig. Kanske också Ragnar Skaråker, en fantastisk idrottsman.
This Perfect Day – Headache
Under några år i slutet av 90-talet (hör och häpna) så fick This Perfect Day (TPD) en några relativt stora hits, bland annat med låten ”Fishtank”. Introt var en hårt filtrerad analagsynt-slinga som än idag kan ge mig gåshud. Jag såg dem live på några festivaler – bland annat Vattenfestivalen där jag också såg Dinosaur JR, Pet Shop Boys, Blur och en rad andra otroliga band, nästa så man önskar att de kunde återstarta den succén! Nåväl, jag lyckades alltid pricka in Fishtank, och blev lika glad varje gång. Och såklart var man ju imponerad av medlemmarna i bandet, de kändes såklart ouppnåeliga och i popstjärnetillvaron fanns inte plats för oss vanliga dödliga.
För några år sedan hade jag en egen liten låda där jag bland annat var rådgivare i kriskommunikation och mediekontakter. En dag fick jag ett mail med en fråga om jag vill samarbete med en större byrå i ett projekt. Namnet på avsändaren är rätt vanligt så jag reagerar inte på det så mycket. Vi bokar ett möte och döm av min förvåning när jag kliver in i rummet och där sitter sångaren från TPD! Det var lite märkligt, och jag var lite för chockad första mötet för att ens säga något. Men andra mötet pratade vi en hel del musik...mest på mitt initiativ…
David Lindh – Dare (If I Fall in Love)
Yvonnes mörker och deppiga synt saknas helt i den här låten. Man tänker nästan att David Lindh måste ha varit Yvonnes glada gamäng, lite av bandets clown. Och jävlar vilken uppförsbacke det måste varit. Jag bodde några år innan streamingtjänsterna kom vid Hornstull och det fölls sig därför naturligt att vi gick till den närmaste videobutiken och hyrde film då och då. Där jobbade sångaren i Yvonne, och han var sannerligen ingen solig person. Nästan så man skämdes lite när man hyrde komedier eller romantiska dramer.
Nåväl, 2006 bodde jag på Kungsholmen och David Lindh släppte singeln som nu har hamnat på det här blandbandet. En gitarrbaserad kärlekslåt om att våga bli kär. Ganska långt från Yvonnes ”Drifter” som väl typ handlar om att gå runt och var rikigt deppig. Missförstå mig inte nu, jag älskar Yvonne och lyssnade riktigt mycket på dem. Jag var ju inte ett super-soligt barn/ungdom själv så det passade bra då. Och ”Dare (If I Fall in Love)” passade perfekt för mitt soliga 2006-jag. Sen gick det utför igen, men det är en annan historia.
The Charlatans – The Only One I Know
Ett av alla de ikoniska band där jag inte riktigt fattade storheten. Några otroligt bra låtar, riktiga örhängen, och sen en enda grå massa av andra låtar. Kanske är det kontrasten mellan de stora hitsen och ”de andra låtarna som ingen kan namnet på” som gör att man aldrig tröttnar på att höra samma tre låtar om och om igen. Som den här till exempel, otrolig britpop-dänga.
Sen verkar ju Tim Burgess vara en riktigt skön snubbe. Kolla in hans ”listening parties” på Twitter, alla stora artister har varit med och live-tweetat om sina album.
I’m From Barcelona – We’re From Barcelona
De var väl ungefär 50 personer som var med i I’m From Barcelona, så lite frikyrkokörs-känsla är det trots allt. Men under några år på 00-talet var de en återkommande del av min repertoar när jag spelade skivor. För det fanns verkligen något fint och medryckande i melodierna och särskilt i den här låten. För övrigt var de väl från Jönköping om jag minns rätt, så röd tråd från förra låten finnes!
22-Pistepirkko – (Just A) Little Bit More
Tjugotvå nyckelpigor, varken fler eller färre. De har varit verksamma sen 1980 och även om deras hemsida numer är en rad reklaminlägg för online-casinos så landar de in över 30 000 lyssnare per månad på Spotify, och det är inte kattskit. Deras skeva rock uppblandat med lite elektroniskt och lite finskt svårmod har gett dem lite kultstatus.
Genom åren har det blivit en hel del konserter och två av dessa har varit 22-Pistepirkko. Ena gången var det på Finlandsinstitutet i Stockholm, en trevlig och lite tillrättalagd konsert där en stor del av publiken med största sannolikhet inte var där specifikt för att se just det bandet. Vilket ju alltid ger en särskild stämning. Den andra konserten däremot, där var det bara fans och lokalen var gamla Tantogården (som tyvärr brann ner 2009). Jag och Jonas stod längst fram och mellan varje låt skrev vi efter (Just A) Little Bit More. Till slut kom den, oklart om den var med på setlistan eller om de bara ville få tyst på oss. Jag blev så glad att jag kastade en hel öl över Jonas.
Hard-Fi – Stars of CCTV
Jag gillar fotboll. Jag gillar att spela det, att titta på det och träna sonens lag. När det nya milleniet var ungt så fascinerades jag också av huliganismen och firmorna runt omkring fotbollslagen. Att själv slåss var såklart aldrig ens nära, jag har alldeles för svårt att uppbringa den typen av känslor och dessutom är jag alldeles för laglydig för att ens komma på tanken. Men jag läste böcker om det, såg dokumentärer och spelfilmer. Mest kända boken, och filmen, är väl Football Factory, men i bokhyllan står en rad andra böcker också. En stor del av det som fascinerade var kulturen runtomkring, särskilt kläderna och musiken.
Hard-Fi är nog mest kända för sin låt Hard to Beat, men den här var med på soundtracket till dokumentärserien ”Real Football Factory” vars programledare Danny Dyer spelade huvudrollen i filmen Football Factory. Hur som, det handlar verkligen inte om att glorifiera våld på något sätt, men det går inte att förneka att som kulturfenomen går det inte att underskatta betydelsen av casualskulturen.
Sator – I Wanna Go Home
Ibland finns det inget mer runt ett låtval än att det är en jävla fin bit. Och det här är en jävla fin bit.
Nirvana – Drain You
Det är 27 år sedan Kurt Cobain tog livet av sig, 27 år gammal. En stor förlust för musikvärlden, och en större förlust för hans familj. När det begav sig var jag inte så imponerad av Nirvanas musik, men med åren har jag insett att det mest var ett poserande från min sida. För satan i gatan vad många fina låtar de skrev under den korta tid de fanns. Och jag misstänker att en hel del band såg dagens ljus tack vare Nirvana.
Precis som många andra i min ålder, och lite äldre, minns jag precis var jag var när jag fick reda på att han var död. Jag var i ett kök på en skola och hörde det på Ekot. Och även om jag inte var ett stort fan så kändes det så oändligt sorgligt.
Dire Straits – Walk of Life
När jag gjort de här blandbanden har det blivt mycket tydligt att jag är en del av MTV-generationen. Även om kanalen funnits ett tag när jag fick den hem till Fruängsgatan i Nyköping så formade den verkligen min musiksmak. Därutöver var det ju en fröjd att få se alla musikvideos, även till de låtar som inte var favoriter. Kreativiteten hos videoregissörerna visst ibland inga gränser.
Ett annat tv-fenomen som format mig, och i stora delar min humor är Americans Funniest Homevideos, ”fails” och ”bloopers”. Jag vet inte vad det är, men jag kan skratta mig tandlös till den typen av filmer och videoklipp.
Slår man ihop dessa två fenomen får man videon till Dire Straits ”Walk of Life”. Dessutom är det en bra låt. Objektivt sett.
Faith No More – Easy
Nu kommer säkert många av er säga att originalet av The Commodores är bättre. Och det är mycket möjligt att så är fallet. Men det här är låten som jag hörde först och som snurrade ett oräkneligt antal gånger på radio och MTV. Så det är den som får vara med på blandbandet.
Sen är det kul att knyta ihop säcken med en låt som heter samma som ett band som fick inleda veckans blandband den här veckan.