Veckans blandband v15

Veckans blandband v15

Blandbanden fyller moppe! Och puttrar vidare med ett nytt band även denna vecka. Den här veckan var det lite ketchup-upplägg på arbetet. Först gick det trögt som fan och jag hade bara tre låtar som kändes bra, sen släppte det och rann på rejält bra. Så nu sitter vi här med tolv nya låtar, och tio nya artister! Det känns orimligt bra att det fortfarande är så hög andel nya artister efter 199 låtar.

Några av nykomlingarna är Joy Division, The Verve, Brainpool och Dr Alban [sic!]. Så återigen bra spridning och något för alla. Dessutom har jag försökt sätta låtarna i någon sorts logisk ordning från lugnt till lite mer dansant. Med det sagt, självklart går det att lyssna på detta – och de andra – blandbanden på ”shuffle”.

Inom kort kommer jag också ge tillgång till ”mastertapen”, blandbandet med alla låtar som varit med hittills. Kanske blir det som en exklusiv pingstgåva till mina mest hängivna blandband-fans. Vi får se.

Som vanligt hittar du länk till blandbandet längst ner i inlägget. Enjoy!

B.J. Thomas – Raindrops Keep Fallin’ On My Head

Ingen har skrivit så många fina låtar som Burt Bacharach. Han borde sannerligen får Polarpriset, igen. Under några år var jag med och körde en easy listening-klubb på Mosebacke, och senare på Lydmar (nya alltså, inte det gamla) och då spelade vi nog Burt B ungefär var tredje låt. Kan tyckas lite enformigt, men hans låtskatt är så stor och versionerna är otaliga så det gick fint. Vi spelade en hel del Klaus Wunderlich också, men det är en annan historia.

Sting – Englishman In New York

I normala fall är Sting en artist jag inte ägnar särskilt mycket tid eller tankar. Men senaste veckorna har jag gått och nynnat på den här låten. För det är ju en fin bit minst sagt. Texten kan till en början kännas lite banal, men lyssnar man noga så finns det något där, en historia om att inte riktigt passa in och vara lite sär. Så kanske passar den perfekt just nu, när vi alla kämpar på och inte riktigt vet vart vi är på väg.

The Verve – Sonnet

Lite oväntat att det skulle ta femton blandband innan Verve fick vara med och bidra. Den här gången har jag valt en låt som är lite bortom de allra största hitarna. Nu ligger den på över 40 miljoner lyssningar på Spotify, så den är inte lika sär som Sting i New York. Men ändå.

Nästan oavsett vilken låt man lyssnar på från Urban Hymns så får man en tuff gångstil, och Hornsgatan förvandlas till Hoxton Street.

Kate Nash – Foundations

Mycket engelskt på blandbandet idag. Bottnar nog i att jag längtar lite efter att åka till England igen. Och att England ju är en musikalisk stormakt. Nu är förvisso Kate Nash född i Dublin, men flyttade till nordvästra London i unga år. Den här låten släpptes 2007 och berättar en tragisk historia om förhållanden som går sönder. Melodin är vass och låten blev som ett förebud om ett stort uppbrott i mitt eget liv.

Nuförtiden lyssnar jag på den lite då och då, samt känner att det ändå alltid finns de som har det värre. Och hur jävla sur man blir när någon spyr på ens nya sneakers.

Natasha Bedingfield – These Words

Kan man säga att familjen Bedingfield är Englands motsvarighet till familjen Ingrosso/Wahlgren? Kanske. Båda familjerna har producerat musiker och andra kända personer. Dock väntar vi fortfarande på Ingrosso/Wahlgrens gitarrbaserade radiopop, med intressanta texter.

OBS! Ingen kritik mot Wahlgrens, framförallt inte Benjamin. Vilken jävla stjärna han är, och känns oerhört sympatisk också. Ytterligare en person som jag gärna skulle ta en öl med, även om det känns som att han inte dricker öl. Han känns mer som en vindrickare, eller kanske drinkar. Eller alkoholfritt såklart. Oavsett, ser fram emot det!

Brainpool – Every Day

Fan vad jag gillade Brainpool när det begav sig. Korta, snabba och melodiösa powerpoplåtar med perfekt sång. Texterna om olycklig kärlek kändes också superrelevanta i tonårstiden. Så full pott hela vägen. I varje fall första två skivorna. Sen blev de lite för ”artsy” och började göra operor och annat konstigt. Sen splittrades de. Men första skivan lever kvar som en klockren påminnelse av unga dagar.

Lite kul också att jag intervjuade Janne Kask när jag var på studentradion i Linköping. Eller det var till och med innan vi hade fått igång ”nya” studentradion. Det var min allra första intervju någonsin, så jag var mer än lovligt nervös. Om jag minns rätt hade han släppt, eller skulle släppa, en soloskiva. Men vi pratade nog mest om Brainpool. Jag tror aldrig den intervjun sändes. Läser du det här Janne så vill jag be om ursäkt för att jag nog var Sveriges sämsta reporter…

Memories – Weezer

Det finns ju några band som jag gillar lite mer än andra. Pet Shop Boys, The Cure, Ash, Blur med flera. Och så Weezer. Sen jag hörde första trumslagen i Undone – the Sweater Song så har de haft en särskild plats i mitt musikhjärta. De har haft en otrolig produktion under de senaste tio åren, och allt har väl inte varit klockrent. Men de har en särskild känsla för melodier.

Ett underliggande tema denna vecka är att jag valt låtar som inte är de självklara hittarna. Memories var i och för sig en singel, men tror inte den kom så högt på listorna i Sverige. Men låten är en lång hyllning till nostalgi, så perfekt match för den här typen av projekt.

Joy Division – Transmission

Här hade ju det självklara valet varit Love Will Tear Us Apart. Men jag är lite trött på den låten. När man lyssnar mycket på en artist så växer, och krymper, låtar hela tiden. Ena veckan tycker man att en låt är fantastisk, och nästa hatar man den. Eller kanske inte hatar, men ni förstår vad jag menar. Transmission och Love Will Tear Us Apart byter plats som favoritlåt med Joy Division. Och den här veckan vann den förra. Så varsågoda och lyssna, och tänk att även om låten är deppig som fan så är det vår nu och snart är den här skiten över.

Dr Alban – It’s My Life

Ibland tar jag med låtar som närmast är att betrakta som guilty pleasures. När jag gjort det på tidigare blandband så har det lett till lite diskussioner i sociala medier, både positiva och lite mer ifrågasättande. Den här låten misstänker jag kommer vara en sådan låt.

Men. Den här låten har något. Och med något menar jag den allra bästa TB-303-slingan jag någonsin har hört. Lyssna efter det puttriga, eller pruttiga, syntljudet som ligger i hela låten. Det är helt fantastiskt. Jag blir glad varje gång jag hör det, och det behövs lite glädje efter Joy Division.

Alphaville – The Jet Set

Ännu en låt som kanske inte är det självklara valet. När jag var liten, typ 10 år kanske, så hittade jag ett kassettband med hela Alphavilles första skiva. Skivan med superhits som Big In Japan, Forever Young och Sounds Like A Melody. Och så sista låten, The Jet Set. Inspelad så att det ska låta som att det är live och med en rejält skramlig produktion. Och säkert en samhällskritisk text. Alphaville var ju främst ett konstprojekt, i varje fall till att börja med.

Egentligen hade detta varit den perfekta gå ut-låten, ni vet den där låten som man spelade precis innan man gick ut på indie-klubb. Alltså på den tiden då man fick gå ut… nåväl, den här fredagen tänkte jag faktiskt lämna er med en ballad, eller en tryckare om man så vill.

Garbage – You Look So Fine

Gud vad jag hoppas att du har någon att krama eller dansa tryckare med nu. Vi behöver alla lite närhet. Och har du inte det, eller vet du någon som kanske är ensam. Ring, helst med video, och prata med någon. Det är sånt jävla skit vi går igenom nu, och vi behöver alla hjälpas åt för att ta oss igenom det här. Jag lovar att ringa någon under helgen om du gör det, ok? Ni är ungefär 100 stycken som tittar in här varje vecka, om alla vi kontaktar någon vi inte pratat med på länge och sen ser till hen också kontaktar någon så kan vi få till en fin kedjereaktion. Ta hand om er!

Och här har du länken till blandbandet på Spotify!