Veckans blandband v12
Efter några veckor med lite stress kring blandbanden är jag riktigt nöjd med processen kring den här veckans blandband. Redan dagen efter jag publicerade veckans blandband v11 började jag med v12, och blev klar! Så det har legat och mognat en hel vecka, och jag har haft tid att skriva ordentligt kring låtarna. Förhoppningsvis blir det en bättre upplevelse för alla inblandade. Den här veckan kan det också bli ett samtal med Jonas om blandbandet på Clubhouse, håll utkik i sociala medier – jag heter @kgmarcus i de flesta.
Jag har fått frågor om allt jag skriver är sant. Och jag vete fan om jag kan svara ja på den frågan. Det är mina minnen och upplevelser jag skriver om, en del som hände för över 30 år sedan. Förmodligen blandar jag ihop en del saker och lägger ihop olika händelser till en enda, och ibland kanske det bara är drömmar och tankar som kommer på pränt. Det är därför jag ibland bara skriver initialer, eller är lite vag kring tidpunkter och platser. För jag är extremt medveten om att min bild av en händelse inte behöver stämma överens med andra som var med när det hände. Så, ha med er det när ni läser mina inlägg, det finns fler sidor till en del av historierna och minnena.
Den här veckan är jag också riktigt nöjd med blandningen. Jag känner att jag faktiskt har blivit bättre på att göra blandband med den här intensiva produktionen, träning ger färdighet osv. Just nu känns det också som att jag rör mig allt längre från säker mark (90talet) och börjar våga ta med fler låtar som kanske inte är lika självklart för min omgivning att jag gillar. Phil Collins känner ni ju redan till, men jag tror några av låtarna på det här blandbandet är ännu mer oväntade.
Som vanligt hittar ni blandbandet längst ner. Enjoy både läsningen och lyssningen.
Enya – Caribbean Blue
Går ut stenhårt den här veckan. Inte musikmässigt, men i guilty pleasure-hänseende. Låten är väl formellt sätt från 90talet, men ligger långt från det 90tal som egentligen präglade min musiksmak. 1991 var jag tretton – fjorton år och gick på högstadiet. Å ena sidan försökte jag vara cool och ha häftig musiksmak, å andra sidan gillade jag att spela datorspel och rollspel. De två världarna gifte sig inte alltid, men jag är glad att jag hade båda.
Hemma hos Martin brukade vi spela Amiga500 och Mutant. Vi satt på hans rum och växlade mellan datorbordet, och golvet. Under några år var vi nästan oskiljaktiga och spelade massor. Han var förjävla duktig på att rita också, något han har fortsatt med och har tack vare sin talang (och hårt arbete) gjort en imponerade karriär. Ibland när vi satt där lyssnade vi U2, Zooropa hade precis släppts och vi tyckte det var lite coolt. Andra gånger lyssnade vi på Enya. Vet inte riktigt varför men fortfarande när jag hör den här låten så tänker jag på Mutant och Defender of the Crown (ni som vet, ni vet).
Förra veckan så pratade jag med Martin för första gången på jag vet inte hur många år, så det är nog därför den här låten är top of mind just nu. Testa att prata med en gammal kompis som du inte sett på ett tag, det är inte bara supertrevligt – det kan också ge inspiration till att lyssna på oväntad musik.
Nancy Sinatra – These Boots Are Made For Walkin’
Ok, innan ni läser vidare. Den här låten har kopplingar till när jag gjorde lumpen. Nuförtiden är ju det lite exotiskt så det kanske finns någon behållning i det för er som hittar hit. Men jag vill ändå flagga upp så att ni kan hoppa vidare och läsa om nästa låt. Det kommer nämligen kunna handla om saker som KSP58, nattövningar på Östersjön, fartygschefer som röker cigariller och tycker det är kul att skjuta 57mm, långa vaktpass på bryggan eller kajen, äppelpruttar som luktar värre än gasläckor, sena kvällar och tidiga mornar, Natalie Imbruglia i mässen och sömngångare som skriker att vi sjunker.
Eller så konstaterar vi bara att det här är en jävla vass låt. Och även om vi inte gick så mycket, så hade vi boots och ett år på havet som vi nu minns med nostalgiska (och helt felaktiga) känslor. Det var tråkigt som röven när vi gjorde det, men roligt att se tillbaka på nu. Och faktiskt så gav det en och annan vän som jag fortfarande träffar. 001 Skägget till exempel, som på båten var renrakad och len men som är den första jag känner som hade stort och yvigt skägg, en inspiration för oss senare skäggbärare.
The Cardigans – Fine
Svensk indie hade några fantastiska år under 90talet. Ett av banden som verkligen gick i bräschen för denna internationella framgångssaga var Cardigans. Ett gäng hårdrockare, och så en skönsjungande indienymf med ljus page. Eller hårdrockare och hårdrockare, de såg sannerligen inte ut som det. Snarare ett gäng bibliotekarier. Och deras indiepop-versioner av ”Sabbath, Bloody Sabbath” och ”Iron Man” osar inte dödsmetal direkt. Men enligt uppgift var i varje fall gitarristen Peter främst hårdrockare.
Låten är inte en av deras största hits, men den fångar verkligen hur många av låtarna på den tiden var uppbyggda. Lite murriga virveltrummor, en mycket tydlig baslinje och så sång som liksom kämpar för att komma fram. Och så lite akustisk gitarr kompletterade med en tydlig solo-dito. Inget som skaver, helt perfekt. Vackert så det förslår. En perfekt vårlåt.
Traveling John – Rerun
De görs fortfarande luftig och lätt svensk indiepop. Eller fortfarande och fortfarande, den här låten är från 2014. Oavsett så är det en värdig arvtagare till 90talets svenska musikunder. Även om sången nästan drar lite åt country-hållet. Texten går ju rakt in i hjärtat med beskrivningar av en svunnen barn- och ungdom.
Traveling John har sitt ursprung i Billie the Vision & the Dancers, och sen åkte han på en två års lång skrivresa. Och kom hem med den här låten, och några till såklart. Så hatten av för det!
[ingenting] – Hollywood Dreams
Vad är likheten mellan GW och [ingenting]? Båda har ett eget vin. I en oerhört märklig satsning så verkar de som att [ingenting] inom kort kommer att lansera ett eget vin. Jag vet egentligen inte så mycket om dem, men jag sticker ut hakan och säger att deras musik inte är superkänd bland de bredare folklagren. Men det är klart, några gamla indiepopare från 00talet kommer säkert köa nere på Systemet på Rosenlundsgatan när den släpps. Inte för att det är så många som kommer vilja köpa den, men för att det väl fortfarande kommer vara Covid-restriktioner.
Namnet tänker jag inte ens skriva något om. Pretentiöst. Men musiken är bra och det förlåter det mesta.
Timo Räisänen – Outcast
Om [ingenting] är pretentiösa och lite ”svåra”, så känns Timo som en av de trevligaste människorna som satts på vår jord. Man skulle ju inte banga att ta en öl med honom direkt. Jag hade med honom på VB Special covers, och han verkar ha ett litet specialintresse för covers. Han har gjort Ted Gärdestad, jullåtar och så ”…then there was Timo.”
”Outkast” är ett litet indie-anthem för alla som någon gång känt sig utanför. Och vem har inte gjort det? Under hela högstadiet och gymnasiet kände jag mig ofta ensam och även om jag sällan var fysiskt ensam, så var jag aldrig riktigt med. Jag hade några bra vänner, men i de flesta sammanhang kändes det som att vara i periferin. En som är med och är rätt rolig, men inget mer och inget djup i relationerna. Inte den man ringer först, men inte heller den som är helt bortglömd. Ibland spelade jag på det och tog rollen. Satte mig en bit ifrån, eller drog från fester utan att säga något. Och det var såklart med blandade känslor, jag har insett med åren att jag behöver vara själv en del men jag vet inte vad som är hönan eller ägget. Behöver jag vara själv för att jag var det så mycket som yngre, eller var jag mycket själv som yngre för att jag behövde det?
Gah, nu blev det tungt. Och den här låten hade ju inte ens kommit då. Men, som jag skrev förra veckan och särskilt i dessa tider, se till att människor i din närhet inte är ofrivilligt ensamma. Ring någon som du inte brukar ringa.
Popsicle – Step Inside My Mind
Elva blandband utan Popsicle. Nytt personligt rekord. Bandet som definierade 90talet i Henrik Schyfferts populära show med samma namn, om ni kollar på inspelningen så dyker jag och Jonas upp en bit in i den, vi hade svarat rätt på en fråga men Schyffert trodde det var någon annan. Kameramannen hade dock koll. Jag har ett rätt bra trackrecord av att dyka upp i olika konsert- och showinspelningar. Jag är också med i Cardigans inspelning från Sheperd’s Bush Empire 1996. Och så är jag med i någon sändning från Allsång på Skansen, eller om det är två till och med. Guinness rekord-läge?
Låten är den första som riktigt fångade mig i deras låtskatt. Jag vet att många håller ”Hey Princess” högst, och det är en fantastisk låt men jag är ärligt talat lite trött på den. Och det här är ju en kärlekslåt av guds nåde, många gånger har jag legat i mitt rum på Fruängsgatan och sjungit med i den här och funderat på varför X eller Y inte är kär i mig.
Nadja Evelina – Vadfanärdetmedmig
Ibland koketterar jag med att jag är dålig med att hitta ny musik. Men det händer faktiskt rätt ofta att jag lyssnar på nya artister. Oftast är det någon låt här och där som jag gillar och sen blir det inte mer med det. Ett undantag; Nadja Evelina. Sicken stjärna! Hennes låt ”1177” har varit med på ett tidigare blandband och nu tog jag med hennes näst senaste singel (kolla in den senaste också, finfin den med).
Här finns inga minnen eller nostalgi. Här finns bara glädjen över att ha hittat en ny artist som fortsätter leverera fina låtar. Sen kan man väl säga att det är supertydligt att vara ung inte är så annorlunda idag jämfört med 90talet, samma funderingar, oro, hopp, kärlek och känslostormar. Tack Nadja Evelina!
Cornershop – Brimful of Asha (Norman Cook Remix)
Det finns några låtar som verkligen – verkligen – definierar 90talet. ”Brimful of Asha” är en av dem, i alla fall i den här versionen. Originalet är i ärlighetens namn rätt tråkig, och det känns helt rimligt att de tog in Norman för att piffa upp den rejält. Men i den här versionen tog den Cornershop på en resa över hela världen, och än idag rullar den titt som tätt på P4 och påminner om att jag står stadigt mitt i den kanalens målgrupp.
I övrigt finns det inte mycket att säga om låten. Bra att dansa indiedisco till i köket.
Familjen – Det Snurrar i Min Skalle
Några, eller rätt många, låtar på de här blandbanden har kopplingar till olika ställen där jag spelat skivor genom åren. Liksom många av de andra låtarna så hör den här hemma på Lydmar. Förra veckan skrev jag också om Lydmar, och då något om att jag inte var så gammal att jag kunde ha spelat skivor på gamla Lydmar. Det var dumt då många av mina vänner, som inte är gamla, hängde på gamla Lydmar. Och i ärlighetens namn så jag också det, men hur det nu var så spelade jag inte skivor där. Snurrigt det här, men förlåt Tanja mfl för att det blev som det blev. Ni är underbara!
Låten då? Ja, det är ju någon sorts svensk ”nysynth” eller vad man ska kalla det. Och Familjen har ju gått från klarhet till klarhet och fått ett litet mini-genombrott i serien ”Tunna blå linjen”. Men det här är första hiten, mitt sätt att säga att jag gillade Familjen innan han blev känd…
Pet Shop Boys – Can You Forgive Her?
Då var det dags för låten som gjorde mig intresserad av cricket. Ja, så knasigt kan det vara ibland. Det finns en textrad i låten som är typ: ”Remember when, you were more easily led, behind the cricket pavillion…” och där någonstans så tänkte jag att cricket låter ju kul. Lite oklart hur tankarna gick där, men så var det. Och styvt 12 år senare fick jag testa på och det var faktiskt exakt så kul som jag trodde första gången jag hörde låten.
Och för sakens skull, jag var inte jättedålig. Slog en boundary första slaget, stannade förvisso på 7 runs men sen tog jag en lyra när vi var utelag. Ni som fattar, ni fattar.
Esther Phillips – What a Diff’rence a Day Makes
För några år sedan satt jag själv i en hyrbil mellan Östersund och Strömsund. Jag skulle vara med i en utfrågning i radio om frekvenser och utbyggnad av mobilnät. Inte mycket att säga om det. Men på väg dit så lyssnade jag som vanligt på P4, och någonstans på vägen där så kom den här låten. Jag är verkligen ingen fena på disco och det var länge sedan jag hörde den här låten, för jag hade hört den men glömt den. Sedan den dagen för typ fyra – fem år sedan så har den varit ett återkommande inslag i min musikkonsumtion. Och nu får ni den som avslutning på det här blandbandet, med en uppmaning att dansa in helgen!