VB special 3 - 1992

1992 gick jag i åttan och nian. På sommarlovet var jag på språkresa i Menton. Jag hade läst franska i två år, och var kanske inte en fena på detta latinsk-ättade språk. Eller såhär, jag kunde en jävla massa ord men när de skulle sättas ihop till meningar så var det lite värre. Men språkresan erbjöd plats för alla nivåer. Och själva lektionerna gick ju helt ok, det var boendet hos en fransk familj som ställde till det lite språkligt. Dessutom var de oväntat dåliga på att laga mat. Hur det nu var med mina språkkunskaper och familjens matlagningskunskaper blev de fyra veckorna i Menton en otrolig upplevelse och det definitiva steget från barndom till ungdom.

1992 var min musiksmak inte lika väldefinierad som den skulle bli från 1994 och framåt. Med det sagt så kom det oväntat mycket bra låtar 1992. Några är nära det som sedan skulle bli min långsiktiga musiksmak, Cure till exempel, andra är lite längre bort, Rozalla till exempel. Ytterligare några är sådana låtar som jag under senare år insett faktiskt är rätt bra och som jag lyssnade på i hemlighet när det begav sig.

Det känns lite snävt att hålla sig till sex låtar, men formatet tillåter inte fler. Med det sagt så sök på ”Musik 1992” så kommer du få en finfin låtskatt att gå igenom. Och de här sex låtarna är en bra start.

Länk till blandbandet på Spotify hittar du längst ner.

The Cure – From the Edge Of the Deep Green Sea

Jag hade lyssnat på The Cure något år när den här skivan kom, en skiva som nog får anses vara deras stora genombrott. Även om de hade haft framgångsrika singlar innan, och säkert skivor som inte sålt dåligt, så blev det här någon sorts mainstream-genombrott. ”Friday I’m in Love” snurrar fortfarande på P4 och när det begav sig var ”High”, ”Apart” och ”A Letter to Elise” låtar som snurrade frekvent i olika radiokanaler och på TV.

Det här en 7.40 minuter lång gitarrmanglande låt som såklart aldrig blev en singel. Men satan vad bra den var, och satan vad den gjorde så att jag missade sista tåget hem när jag såg dem på Globen i Stockholm. Den och de 26 andra sångerna de spelade. För det är en sak man kan vara säker på när man ser The Cure live, det kommer ta tid…

East 17 – House of Love

Ja, vad ska man säga. Guilty pleasure så det förslår. Men det är ju en finfin sång. Att de försökte lansera bandet som några tuffingar från östra London gör det ju bara bättre. Och äntligen Tanja! Musik om hus och byggnader!

Rozalla – Everybody’s free (To Feel Good)

1992 var nog Eurotechnons bästa år. 2Unlimited släppte ”Twilight Zone”, Snap släppte ”Rhythm is a Dancer”, DJ Bobo ”Somebody Dance With Me” och Dr Alban ”It’s My Life”. Och så Rozalla. Sitter du still när du lyssnar på den här så är du död på insidan.

Och googlar man lite så visar det sig att 1993 var ett bättre år för eurotechnon. Men skit i det.

Arrested Development – People Everyday

Häng med nu. Sly & The Family Stones original var lika gammal när den här låten släpptes, som den här låten är nu. Mind blown!

Vanessa Paradis – Be My Baby

Året efter jag var i Menton på språkresa såg jag Vanessa Paradis spela live i Juan les Pins. Sen åkte jag moped hem med bultande hjärta och var olyckligt kär i Vanessa Paradis. Samt säkert Kajsa, Maria och Fredrika. Så Vanessa Paradis ska inte tro att hon var något speciellt!

4 Non Blondes – What’s up?

För det första. Varför heter låtjäveln inte ”What’s going on”? För det andra. Det är orimligt (sätt in GIF med Kishti Tomita) att de bara var 25 år när låten skrevs. För det tredje. Det går inte att värja sig, man måste sjunga med i refrängen. Försök får ni se.

Här hittar du blandbandet, och under min profil på Spotify så hittar du de andra femton blandbanden.