Veckans blandband v7
Förra fredagen däckade jag med 39,9 graders feber och hela helgen spenderade jag följaktligen i sängen. I början veckan var det så dags för covid19-testet och inte helt överraskande så kom det tillbaka positivt. Intressant dock att vid det laget så kände jag redan att det var på väg åt rätt håll. Och nu, en vecka senare har jag snart varit feberfri i två dygn. Så, peppar peppar, så är det över nu. Vi kör dock lite fortsatt hemmakarantän då minst en till här hemma har testat positivt.
Nåväl. Veckans blandband är klart och blandningen är riktigt bra den här veckan. Det är inte alldeles enkelt att undvika att hamna i ett spår och sen fastna rejält. Dock finns det en brist som jag identifierat, och det är ny musik. Där har jag en brist. Möjligen beror det på att jag börjar fundera på vad jag ska skriva om låten och med nya låtar finns det sällan några intressanta eller roliga minnen. Det är som att på senare år så är minnesskapande aktiviteter inte längre förknippade med musik. För nya minnen kommer det ju hela tiden. Eller så kanske själva musikkoppling kommer först om några år. Och det betyder ju i så fall att ni får vänta ett tag på ”ny” musik. Lutar åt att det här projektet kommer hålla på ett tag…
Med det sagt. Nu är det dags för veckans blandband. Länk hittar ni som vanligt längst ner och gillar ni blandbanden och det jag skriver får ni gärna dela i sociala medier. Använd #veckansblandband så kan jag följa. Kan bli någon tävling kring det här framöver.
FR David – Words
Till den här låten saknas inga minnen. Kan vara den första 7-tumssingeln jag lyssnade på med någon sorts regelbundenhet i vardagsrummet hemma på Fruängsgatan i Nyköping. Den och en David Bowie-singel, tror det var ”Let’s dance”. Låten är kanske inte den starkaste, men senare i livet när jag förstod texten så insåg jag att den var finfin att citera i kärleksbrev och annat. Så har du varit föremål för min tonårskärlek och bott i någon annan stad än Nyköping så kan du ha fått den här låttexten i ett brev. Grattis i så fall. Och förlåt för platt lyrik.
George Michael – Freedom ’90
En person som verkligen inte var platt var ju George Michael. Jävla stjärna ändå. Apropå minnen så finns det så många låtar jag lyssnat på genom åren som jag först senare insett att de är sjukt bra. Eller i alla fall mycket bra. Men när det begav sig så fanns de bara i periferin och de krusade knappt min horisont. Låtar som snurrade på MTV, men varje gång den kom så byttes kanalen. Och aldrig att man köpte en singel eller ett album. Och nu sitter man här med en bra låt, men inga minnen.
Jane’s Addiction – Jane says
Alltså. Vad fan är Jane’s Addiction egentligen? Kan ju inte vara grunge med tanke på att skivan kom tre – fyra år innan grungen slog igenom. Frågan är om det inte är att klassa som någon sorts amerikansk radiorock, men det känns alldeles för svårt för det? Hur det nu är så hatade jag den här sortens musik när det begav sig. Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, så till den milda grad att låten får vara med på ett blandband 2021. Det kan man kalla resa, och med tanke på covid19 så är det väl den här sortens resor man får nöja sig med.
Alphaville – Big In Japan
Det finns några artister jag upptäckt via kassettband. Allt annat vore i och för sig rätt konstigt med tanke på att jag växte upp under 80/90-tal. Alphaville upptäckte jag på ett kassettband som jag tror var min storebrors eller storasysters. På ena sidan var hela Alphavilles första album, och på andra sidan någon sorts blandband. Enda låtarna jag minns från blandbandet är ”Somebody’s watching me” och ledamotivet från Ghostbusters.
Men de låtar som gjorde störst intryck var ”Forever Young”, ”Sounds like a melody” och sist – men inte minst – ”Big in Japan”. Lättsmält syntpop och texter om ett land långt borta. Perfekt för en drömmande prepubertal pojke. Senare i livet har jag förstått att Alphaville var någon sorts supersmart konstnärsprojekt. Men det känns som att de misslyckades lite med att förmedla det i just de tre låtarna. Och tur är väl det. Det fick räcka med att jag läste alldeles för svåra böcker och rökte konstiga franska cigaretter. (Senare än den prepubertala tiden!)
Jag valde originalet den här veckan eftersom det har varit för många covers senaste blandbanden. När TV6 gjorde en realityserie som de döpte till Big in Japan fick de ett gäng svenska artister att göra egna versioner av låten. Kolla upp det också, några riktigt bra låtar där.
A Tribe Called Quest – Can I Kick It?
OBS! Ej en cover. Bara en sampling!
I vanlig ordning är det rejält tillrättalagt när jag väljer hiphop. Men jag har inte riktigt upptäckt den nya svenska gangsterrapen än.
The Breeders – Cannonball
Av alla alternativa amerikanska band, alltså på riktigt alternativa/indie inte någon sorts megaband som Nirvana eller Smashing Pumpkins eller så, som haft en (1) stor hit så tar nog Breeders priset. Cannonball har 64,5 miljoner spelningar på Spotify. Deras näst mest spelade låt är på 9,5 miljoner, förvisso inte dåligt men det är skillnaden jag är ute efter här. Och jag håller med, rätt mycket annat som Breeders har gjort är i princip olyssningsbart. Men det väger de upp rejält med den här popdängan. Omöjligt att inte älska den.
Jag såg dem på Berns för rätt många år sedan. En lång konsert för en låt. Men om jag minns rätt så spelade de också ”Divine Hammer”, en låt som jag upptäckte via Nyköpingsbandet Mildred. Och jag var lite hemligt kär i en, eller två av medlemmarna i det bandet. Så det var klart jag var tvungen att gilla den låten.
Oasis – Slide Away
Jag följer melodifestivalen. Eftersom jag har barn skulle jag kunna skylla på dem, men i ärlighetens namn så tycker jag det är rätt bra underhållning. Särskilt förra lördagen med Oscar Zia och Anis Don Demina, jävla stjärnpar! En av låtarna i lördags hette ju ”90-talet.” Jag fnissade lite åt det (kom ihåg att jag hade feber) och så tänkte jag att det var lite kul med en låt om när jag liksom peakade. Sen såg jag att någon i min ålder hade skrivit en tweet om att det var orimligt att längta tillbaka till 90-talet och sin egen ungdom. Det fick mig att tänka lite och inse att det såklart är superenkelt att se tillbaka och tänka att saker var bättre förr. Att i backspegeln är alla minnen fina och till och med det som var jobbigt får ett nostalgifilter som gör det enklare att hantera. En natt 1998 stod jag tillsammans med W ute på utkik på HMS Sundsvall. Vi körde en transporttur från Karlskrona upp till Berga eller Muskö. Fyra timmar skulle vi snurra mellan utkik, rorgängeri och backup. När vi stod och tittade ut över ett tomt Östersjön och var så uttråkade att klockorna stannade lovade vi varandra att aldrig se tillbaka på lumpen och bara minnas det roliga. Nu ser jag tillbaka på det tillfället och även om jag rationellt minns att det var så jävla tråkigt att stå där och stirra ut över vattnet, så kan jag inte annat än le åt minnet och tänka att ”fan, det var rätt ok ändå”. Hjärnan är fan skum alltså.
När jag hör den här låten av Oasis så får jag trots allt än lite skavande känsla i kroppen. Någonting triggas igång i mig och bilden är att jag ligger hemma i sängen och är deppig över något, eller någon. För det ska gudarna veta, 90-talet var inte alltid en dans på rosor. Ensamhet, svek, sorg, ilska, frustration och osäkerhet var alla lika naturliga delar av livet som glädje, fest, kärlek, lycka och skratt. I några fall så lutade det nog till och med mer åt det förra. Och hur skum hjärnan nu än är så är det nog bra att minnena med åren får ett skimrande och nostalgiskt filter. Annars hade det varit mycket jobbigt.
The Divine Comedy – Becoming more like Alfie
Jag har en DVD-box med tre stycke Michael Caine-klassiker. ”Zulu”, ”The Italian Job” och så ”Alfie”. Tre otroliga filmer med en otrolig skådis. Under en period hade jag en bild av Michael Caine som profilbild på Facebook. Känns som att Divine Comedy också kan ha haft en bild av Michael Caine som profilbild på Facebook. Men det vet jag såklart inte. Men han har skrivit en bra låt om Alfie i alla fall. Och det är ju ännu coolare.
Kristian Anttila – Vill ha dig
En gång reste jag med tåg till Göteborg. På väg ner lyssnade jag på musik och tyckte det var lite roligt att lyssna på artister från just Göteborg. En stad som det är lätt att ha åsikter om, men som har producerat oerhört många bra artister och musik. Jag lyssnade på Broder Daniel, Soundtrack of our Lives, Fidget, Bad Cash Quartet och så Kristina Anttila. Sen skrev jag om det på Facebook. Det skulle jag inte gjort. Filip blev jättearg. Kristian Anttila är inte alls från Göteborg. Han är typ från Skövde. Stor skillnad… eller det är det ju såklart. Skoja bara!
Nu låter det kanske som att jag varit i Göteborg en gång. Inget kan vara längre från sanningen. Göteborg är nog den stad jag rest flest gånger till. När jag jobbade på Kulturdepartementet brukade vi skämta om att vi skulle öppna en filial i Göteborg. Vi skojade också om att vi var tvungna att ställa tillbaka klockan när vi åkte till Göteborg, ställa tillbaka den två år. Det är ett tråkigt skämt, och vi hade inte ens kommit på det själva. Så förlåt. Nuförtiden tycker jag mycket om Göteborg.
Robot – Members of the Stars
Det här bandet är dock från Göteborg. Även om jag tror att de flesta av medlemmarna nu bor i Stockholm. Jag brukar se sångaren ibland, på tvåans buss varje gång av någon anledning. Och med tanke på hur sällan jag åker tvåans buss har jag misstänkt att han åker den väldigt ofta. Men jag vet såklart inte. Innan han började åka på tvåans buss (om han nu gör det) så gjorde han finfin musik i Robot.
Under ungefär två års tid – 1997 - 1999 försökte jag se dem live. Det gick sådär. En gång var jag på Squashhallen under St Eriksplan, då var det riktigt nära att jag fick se dem. Sen svimmade mitt sällskap och vi fick gå ut genom en bakdörr och hamnade i Atlasområdet. Sen åkte vi hem. Andra gången var på Studion, också vid St Eriksplan, och då kom jag och Christoffer för sent. Vi hörde slutackorden på sista låten och så kom vi in i lokalen samtidigt som band klev av. Sen spelade vi flipper när huvudakten körde sitt set, tror det var High Llamas. Eller så var det några andra.
Kirsty MacColl – Walking Down Madison
Finns inte mycket att säga om den här låten annat att den är fin. Och lite dansant. Så den ligger i slutet av blandbandet så ni kan ta en sväng om i köket.
Village People – Go West
Förmodligen mer känd i Pet Shop Boys version. Men Village Peoples version är en av mina starkaste guilty pleasure. Så nu dansar jag. Ha en fin kväll och trevlig helg!