Veckans blandband v6
Det har varit en stökig vecka. Och hela covid-skiten påverkar såklart sinnesstämningen. Så veckans blandband är lite skumt den här veckan. Men jag tror att det finns några låtar som kommer kittla era musiknerver lite, och kanske något nytt som ni inte har hört förut. Dessutom finns det lite covid19-koppling i några av låtarna. Jag kan tänka mig att ni som läser det här är lika trötta på skiten som jag, men jag behövde den ventilen i det här blandbandet.
Snart är det också dags för första gäst-blandbandaren. Dels för att jag behöver vila från att välja låtar, dels för att det snart är sportlov och då kommer det nog inte hinnas med. Återkommer med mer info om det när det närmar sig.
Till dess, njut av det här blandbandet - som du hittar längst ner i inlägget - och dela gärna vidare om du gillar vad jag gör. Alltid kul när fler hittar hit! Tagga med #veckansblandband i sociala medier. Puss och tack!
Stephen Morris etc – True Faith
Ja, det är den ”True Faith”. En gammal klassisk New Order-låt i någon sorts loungepiano-version. Borde kanske varit med på VB Special 1 för några veckor sedan, men då fanns den inte ens. Inte på Spotify i alla fall. Nu får den inleda den här veckans blandband, lite nedtonat men kanske ger tid för några minuters reflektion innan vi drar igång ordentligt.
The Wedding Present feat Louise Wener – We Should Be Together (Locked Down and Stripped Back Version)
Ett kanonband och en kanonsångerska. Och så kör de någon sorts covid19-version av en kanonlåt. KANON! Och det låter lite som 90tal. What’s not to like liksom?
Dubstar – Not So Manic Now
Fjäderlätt elektronisk pop med brittisk accent. Japp, de flesta av mina boxar är ikryssade. Dubstar, ett band som får sägas illustrera ”two hit wonder”-trenden. Ett band som hade två hits, i detta fall den här låten och monster-hiten ”Stars”. Andra liknande band är…eh…kanske är det bara Dubstar. Känns som det borde var fler. Aja, Dubstar var såklart ett band som snurrade bra många varv i min CD-spelare på Fruängsgatan (två låtar på repeat). Och även om Stars slog större så var det här alltid min favorit.
Clash of the Ska Titans – Rude Boy Dreams
Jag vet inte. Fan jag gillar verkligen ska i många former men jag bottnar inte i genren. När jag funderade på det här blandbandet så lyssnade jag igenom en spellista med gammal jamaicansk ska och springturen blev fan så mycket enklare. Jag har nog hört den här låten innan, men är inte säker. Hur det nu än är med det så svänger den finfint och är dessutom en bra brygga till nästa låt.
Beats International – Dub Be Good to Me
Ny forskning visar att den musik du lyssnade på runt året du fyllde 14 är den musik som du bär med dig resten av ditt liv. Eller i alla fall de låtar som sedan präglar din musiksmak resten av livet. För mig är det år 1991. Då kom låtar som Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”, Scorpions ”Wind of Change” och (som av en händelse) Marky Mark and the Funky Bunch ”Good Vibrations”. ”Dub Be Good to Me” kom 1990. Det gör den inte mindre betydelsefull för min musiksmaks utveckling, det måste ha varit den första brittiska elektronika/funk/hiphop/pop-gruppen som fångade mitt intresse. Fan det blir många covers på det här blandbandet, förlåt. Visste ni förresten att originalet är över 9 minuter lång? Det är knas.
The Soup Dragons – I’m Free
Ok, sists covern på ett tag nu! Lovar! I det här fallet är det en rejäl förbättring av originalet. Förlåt alla Rolling Stones-fans, men deras låt är för jävla sömnig. Här är vi precis som med förra låten kvar i det brittiska elektronika/funk/hiphop/pop-träsket och harvar runt. Ingen kan säga annat än att Soup Dragons bar sina pottfrisyer med stolthet och titta på videon är som att bada i en gammal paint-video gjord på en Amiga500. Precis som ”Dub Be Good to Me” är den här låten från 1990, men det behöver jag ju inte skriva. Det hör man.
Longpigs – She Said
Frågan är om Longpigs är ett av banden som går att sortera in under min ”two hit wonder”-band? Den här låten var ju stor, och så hade de ”Lost Myself”. Sen var det väl stopp? Eller är det jag som reviderar historien för att få till min teori?
Här ungefär får jag 39,8 graders feber, huvudvärken från helvetet och ont i hela kroppen. Nu är jag medicinerad med Ipren och ätit lite så ska försöka att snabbt skriva klart så att jag kan publicera innan dagen är slut.
Jag hade någon mer historia om Longpigs, men har glömt den så vi går vidare.
that dog – Never say Never
I musikvärlden finns det supergrupper. Travelling Wilburys är ju rätt kända kan man säga, Grymlings är väl det närmaste vi kommer i Sverige? that dog är ingen supergrupp. Men de har några supermedlemmar som sedan dyker upp i andra band. Systrarna Rachel och Petra Haden har spelat med såväl Weezer som Rentals, och även dykt upp på demos och b-sidor av Beck. Sångerska Anna Waronker har skrivit låtar till bland annat tv-serien Dawsons Creek, och sjungit med Red Hot Chili Peppers. Deras gemensamma projekt that dog gjorde dock inga större avtryck.
För egen del upptäckte jag dem via bandet som vi delade replokal med på Slakthuset i Nyköping. Lite oväntat med tanke på att de var ett metalgrungeband och i vanliga fall inte lyssnade så mycket på amerikansk powerpop. Hur det nu var så visade en av killarna i det banden skivan och hur man spelade låten ”He’s kissing Christian”, vilket blev grunden till vår största hit ”Ful & Dum”. Några år senare kom that dogs andra skiva med den här låten, en redig hit som borde fått mer speltid.
Fountains of Wayne – Leave the Biker
En annan sådan ”supermedlem” är ju Adam Schlesinger, som tyvärr tragiskt gick bort alldeles för ung förra året. Läs en fin text om honom här.
Låten handlar om olycklig kärlek och den eviga frågeställningen om varför alla tjejer gillar farliga killar. Eller så kändes det i alla fall i tonåren. Möjligen var det inte bikers, men hockeykillar kunde vara nog så farliga.
Ivy – Don’t Belive a Word
Adam Schlesingers första band var dock Ivy. Luftigare och popigare än Fountains of Wayne, och den franskklingande sången ger allt en extra skör dimension. För egen del så har jag inte lyssnat på låten sedan tidigt 00-tal när jag klickade runt lite på Spotify och av en slump trillade över den här låten.
Första gången jag hörde den var när jag la vantarna på min första ”promo-CD”, min polare Mårten hade fått tag på den någonstans och trodde att låtarna skulle passa mig. Jag tror det kan ha varit Burning Heart eller något liknande bolag som hade satt ihop en skiva med artister de skulle släppa kommande år. Med på skivan vara bland annat Ash ”Kung Fu” och No Use For a Name ”Soul Mate”. Och så Ivy med ”Don’t Believe a Word”. En perfekt fin liten popbit.
Paola – Interstellar Love
2002 var jag i Kosovo. Det var minst sagt ett intressant år på många sätt. Två låtar minns jag tydligt från det året. Håkan Hellström ”Kom igen Lena” lever starkt för mig eftersom videon är inspelad utanför lägenheten i Hornstull där jag bodde då. Att se den rulla på tv nere i Kosovo var både fint och lite jobbigt.
Den andra låten var den här låten med Paola. Som också blev någon sorts låt om att ha kontakt med vänner och familj hemma.
Marky Mark and the Funky Bunch – Good Vibrations
Låten är från 1991. Så det är helt rimligt att jag gillar den. Har också någon sorts ohälsosam fascination för Mark Wahlberg. Vet inte varför. Vissa människor känner man instinktivt att de vore najs at ta en öl med. Men jag tror inte Mark ens dricker. Aja, nåt är det.
Tidigare fanns den här låten i en remix av Näshulta. Nu är den borta från Spotify, men finns på Youtube om du vill ha en ännu svängigare version.
Sådär. Nu ska jag in i feberdimmorna igen. Nya tag nästa vecka.