Veckans blandband v5
Tiden går när man har roligt. Det är redan dags för Veckans blandband v5, och den här veckan så är vi tillbaka till lite mer blandat urval. Förra veckans blandband fick bra feedback, en vän – Mårten – konstaterade att det verkligen var ett ”Marcus”-blandband. Nu är ju tanken att det ska vara lite mer blandat, men det var en rimlig spaning och förra veckan gick lite snabbt på grund av att det var mycket på jobbet. Den här veckan har jag tagit mig tid att skriva lite mer strukturerat och över flera dagar, vi får se om det blir bättre eller sämre.
UPPDATERING torsdag kväll: upptäcker att Word strular och gör en tvångsavslutning. Det är ju lugnt eftersom jag sparar dokumenten i OneDrive så har jag allt arbete sparats automatiskt. Trodde jag ja… allt som finns kvar när jag öppnar igen är första stycket i inledningen… fyra sidors text är borta. Aja, bara att bryta ihop och börja om.
Just det, om du gillar det här så sprid gärna inlägget vidare och använd gärna #veckansblandband i sociala medier! Listan hittar ni längst ner i inlägget.
Backstreet Boys – Everybody (Backstreet’s Back)
Hösten 2000 började jag på juristlinjen på Stockholms universitet. Jag skrev om det förra veckan och om hur jag träffade Jonas i rökrutan och så. En annan sak som hände den hösten är att jag började med studentspex. Eller Spx som det hette under Juridiska föreningens paraply. På en anslagstavla i närheten av C6 såg jag en lapp om audition, och tänkte att det där kan ju vara kul. Några dagar senare stod jag på punschverandan i Juristernas Hus (där jag några år efter auditionen hängde med Sten Heckscher och rökte – en annan historia) och fick gestalta en krigsskadad amerikansk president och en förargad svensk författarinna. Som om inte det var nog skulle jag också sjunga, något jag inte varit alltför bra på genom åren. För att göra det enkelt för mig valde jag den studentikosa visan ”Systembolaget”. Något slog an hos ”juryn” och jag fick en roll som Sigmund Freud i 2000 års studenspx ”Orientexpressen”.
I scen 2 introduceras djupet i min karaktär, tillsammans med Selma Lagerlöf och Frank Sinatra och i slutet av scenen är det dags för vårat sångnummer, temat är pojkband. Första låten är denna, fast med annan text då. Texten handlar om en mumie som är lös och vi är alla lite nervösa över var mumien är. Min starkaste insats i låten är i den lugna sista bryggan när jag går ner på knä, ljust blir lite blått och jag sjunger bland annat raderna ”…makaker paddlar i små kajaker…” och sedan kommer uppbygget till sista refrängen. Publiken blev extatisk varje kväll, och jag mådde som en prins! Sen den dagen är det här en av min favorit guilty pleasure-låtar.
Ni ska för övrigt vara glada att jag inte valde en låt från sista spxet jag gjorde, då hade det blivit ”Floorfiller” med A-Teens. (Den är med på en annan lista jag har dock, gillar den med).
Elton John – Are You Ready For Love
Vilken jävla praktstjärna han är. Elton John har verkligen inte varit en artist jag har känt mycket för genom åren, men över jul såg jag filmen som kom för några år sedan. Och blev så himla imponerad. Kom att tänka på den här låten som snurrade en hel del i slutet av 90- början av 00-talet. Det var liksom en liten trend där det hittades nya, gamla, låtar av gamla artister. Eller trend och trend, jag kommer på den här och Elvis Presleys ”A Little Less Conversation”. Ungefär så. Men det räcker, två låtar som säkert väckt mångas intresse för dessa artister.
kent – Chans
Första callbacken kommer tidigt det här blandbandet. Samma år som jag hängde på Gröna Lunds-teatern senhöst, spelandes spx så kom kents första samlingsskiva. B-sidor från fem års singel-produktion. Eller b-sidor, extralåtar på CD-singlar är väl en korrektare beskrivning. Hur det nu är så lyckades de faktiskt få ihop en hel del bra extramaterial, 23 låtar närmare bestämt. Mest känd är nog ”Utan Dina Andetag”, en låt om Jocke Bergs första barn som har blivit en go to-låt för alla som gifter sig och någon gång lyssnat på svensk indie. Typ.
För egen del var det ”Chans” som stod ut på skivan. En av de två nya låtarna, och en låt som jag ofta lyssnade på sena kvällar på väg hem från teatern. Enda gången jag har känt mig som en ”skådespelare” och inser att jag verkligen romantiserar sena kvällar på en teater. Vi hade dock så roligt att det knappt borde vara tillåtet. En kväll efter en föreställning var vi kvar och låg på några soffor på scenen, fulla och glada. In kommer Gröna Lunds väktare och vi bara skrattar. Väktarna också. Vi känner oss som Dramaten-skådisar och glömmer för några dagar ångesten över tentor.
Ett annat starkt minne är det där jävla låtsas-skägget som skulle limmas varje kväll. På den tiden hade jag inte samma frodiga skägg som idag. Limresterna fastnade och när de skavde mot huden, skrapade upp små sår som sedan sved som SATAN varje gång nytt lim skulle på funderade jag på varför jag gjorde det. Sen stod jag där på scenen och allt annat bleknade. Och på väg hem snurrade den här låten i min CD-spelare
Eventuella casting-ansvariga kan höra av sig, kontaktuppgifter finns här…
Ash – Sometimes
Av alla band jag lyssnat på genom åren är det nog Ash som jag har sett live flest gånger. Från Teaterladan på Hultsfred 1995 till Debaser Strand februari 2020, den sista konserten jag såg innan corona-helvetet slog till ordentligt. Däremellan har jag sett på dem scener av olika storlekar, där den minsta nog är Nalen Klubb för några år sedan. Den spelningen lyckades jag, och säkert några till, vråla fram ”Petrol” en låt de inte hade spelat på länge. Konserten som såhär i efterhand kändes coolast var nog den på London Astoria 1996, mest för att jag fick hångla med en finsk indietjej från någon liten stad nära ryska gränsen. Där kan vi snacka svårmod.
Hur som. Den här låten är från ”Free all angels” deras tredje fullängdsalbum. Jag köpte en piratkopierad version av skivan i ett skjul utanför Camp Victoria i Kosovo, där jag tjänstgjorde i den svenska fredsbevarande bataljonen, KS06. Låten spelade jag mer än en gång i den lilla närradion vi körde, en liten studio som det var fritt fram att köra lite musik och annat snack. Med min studentradio-bakgrund kändes det som att jag var någon sorts Robin Williams-figur i ”Good Morning Vietnam”. Och kanske var jag det och kanske kommer jag en dag lyssna på materialet igen, rätt många av sändningarna finns inspelade – på MiniDisc.
Pixies – Gigantic
Nu är vi inne på riktigt gammal fin indie/alternativhistoria. Få band har nog betytt så mycket för alternativ rock/pop som Pixies. Allt från Nirvana till Weezer har inspirerats av Bostons stoltheter. Själv upptäckte jag dem efter en skolkompis glömt ett kassettband i min bandspelare. På bandet hade han klämt in de tre första skivorna, ”Come on Pilgrim”, ”Surfer Rosa” och ”Doolittle”. Jag ska inte säga att jag blev golvad (det sparar jag till en senare låt) men det var otroligt vilka starka låtar det var, blandat med några riktigt konstiga men efter som det var kassettband var det bara att lyssna.
”Gigantic” är ett lätt val, men det måste vara en av musikhistoriens starkaste baslinjer. Enkel, men så perfekt. Sen hur fan de sätter takten i sången fattar jag inte, har lyssnat på den ett pa tusen gånger och försökt spela/sjunga den på gitarr och bas. Aldrig, ALDRIG, lyckats. Men jag kanske är bättre på pojkbandspop…och A-Teens.
The Wannadies – Dying for More
Skellefteås stoltheter dyker upp först på den femte blandbandet. Ni som känner är kanske lite förvånade, men det är bandet som jag burit nära hjärtat så länge att jag har börjat de här gamla låtarna för givet. Eftersom jag känner mig lite melankolisk och dramatisk den här veckan får det bli den här lite bombastiska tryckaren. Som av händelse är det samma person som i ettan eller tvån lärde mig vad tryckare är (i grundskolan, inte gymnasiet), som också spelade ”My Hometown” för mig första gången. Då var vi lite äldre, och föga anade jag att det skulle bli en sådan lång och fin relation, med Wannadies, Och med Hanna också förstås, på hennes 40årsfest berättade jag också historien om tryckarna. Men jag tror inte jag nämnde Wannadies.
Som det ser ut nu så kommer Wannadies vara den första konserten jag ser efter att corona-helvetet är över, på Debaser Strand. Med Jonas. Allt hänger ihop.
Broder Daniel – Luke Skywalker
Jag såg en tjej på Twitter fråga om det var några killar som var Broder Daniel-fans. Hennes tes var att det bara var panda-tjejer i hennes generation som gillade dem. Ack så fel hon hade. Deras första skiva var verkligen ingen lättillgänglig powerpop. Men satan vad den förändrade mitt liv. Stora ord, men så var det. Året var 1995 – det var ofta det när jag upptäckte ny musik – och min dåvarande flickvän Sofie hade varit i Göteborg och köpt skivor på Bengans. Broder Daniel hade precis släppt sin andra singel – Luke Skywalker. Jag fick låna den och la in den i min Sony Discman. Jag blev helt golvad. Helt och hållet. Någonting i den låten tog sig rakt in i mitt musik-centrum i hjärnan, i hjärtat, i magen. Riffet, sången, texten. Allt var perfekt i mina tonårsöron.
Desperationen i rösten och att han inte riktigt kunde sjunga väckte också drömmen om ett eget band. Så jag och Christoffer gjorde slag i saken. Först bara vi två, men sen också med Gustav på trummor och stackars Catrin på klaviatur. Hon var den enda som hade någon sorts musikkunskap och hennes synthslingor var det som verkligen lyfte låtarna. Vet inte om jag har tackat henne nog för det, om inte så gör jag det nu.
Falco – Rock me Amadeus
Från desperat göteborgsk indierock till någon sorts österrikisk elctropop. Det är bra spread på veckans blandband den här veckan. Finns det någon röd tråd så är det nog låtar som golvat mig vid första lyssningen. Jag minns inte var jag hörde den här låten första gången, men jag minns att jag hade en så stark känsla av att vilja lägga vantarna på kassetten. Den fanns på Kullbergs bokhandel i Nyköping. Ganska långt in i affären fanns ett ställ med kassetter och där stod den. Lyckan när jag fick den minns jag fortfarande, eller så har jag skapat det minnet i efterhand. Hur som, jag lyssnade på den låten, resten av låtarna på kassetten minns jag knappt.
N.W.A – Express Yourself
Ja, jag har ju skrivit om det här med hiphop i samband med något tidigare blandband. Jag kan egentligen ingenting om det här. Hade något sorts intresse under några månader på högstadiet, men eftersom det inte fanns något internet eller Spotify så var man helt utlämnad till MTV. Så utbudet var begränsat. Men då och då kom det lite Naughty by Nature, Cypress Hill eller Public Enemy. Och så Ice Cube och Ice-T. Ska jag vara ärlig så blev det en del Vanilla Ice och Snow också, så man var ju inte stentuff.
På senare år har jag börjat försöka djupa lite i den här genren, och då har det här blivit en låt jag ofta går tillbaka till. Först den lite mer välproducerade versionen, men den här lite mer avskalade versionen är nog ändå lite bättre.
Christian Falk hosts Swedish Open – Natural High
Ja, vad ska man säga. Den här kom samma år som jag höll på med studentradio i Linköping. Jag vet inte jag då förstod hur stark den här låten är, men jag minns att jag dansade väldigt mycket till den på olika dansgolv 1999 och 2000. Och nu även 2021.
Man kan såklart skriva massor om Christian Falk och hans betydelse för svensk musik. Men den här gången låter jag musiken tala för sig själv.
Pizzicato 5 – Happy/Sad
En del fokus på 1995 på det här blandbandet. Kanske lite för mycket, men häng med på den här historien nu. Hösten 1995 skulle jag mönstra. För oss som bodde i Nyköping betydde det att vi fick masa oss ner till busstationen tidigt på morgonen och åka med en chartrad buss till Näsby Slott där Pliktverket bjöd på två dagar av olika tester. På natten erbjöds logi i något som kanske skulle ge en försmak av ”livet på luckan”. Dock var de mönstrande såklart inte inlåsta utan när första dagens tester var klara så var det fritt fram att dra in till Stockholm. Någon sorts ansvarig person sa att om vi inte hann tillbaka innan grinden stängde så gick det finfint att ”jägarsova” i slottsparken. Kl 9 dag två skulle allt börja igen, eller om det var kl 8.
Sommaren 1995 hade jag gått på språkskola i Cannes i Frankrike och träffat lite nya vänner, bland annat en från Stockholm som vi kan kalla H. Perfekt tillfälle att ses och ta en kaffe på Waynes på Kungsgatan. Det visade sig också att en av hennes klasskompisar, P, kände en av mina kompisars tjej. Och så var det en tredje tjej med också, vi kan kalla henne S. H var tvungen att gå hem efter en caffe latte. Men jag, P och S var sugna på lite fest. Jag minns att jag hade en krispig 500-kronorssedel som brann i fickan och vi tänkte att det nog fanns någon mindre nogräknad bar i närheten. Men hur det nu blev så hamnade vi hemma hos en släkting till någon som enligt uppgift skulle ha lite vin, och där satt vi ett tag och till slut hamnade vi i S lägenhet i Atlasområdet. Och där lyssnade vi på Pizzicato 5, hela natten. Främst var det ”Twiggy Twiggy/Twiggy vs James Bond”, som snurrade. Men den finns inte på Spotify, så det får bli Happy/Sad” istället.
Aldrig tidigare, och knappt efter, har jag varit så stressad som när jag kl 5 – 6 på morgonen vaknar i en okänd lägenhet i Stockholm. Först förstår jag inte ens varför jag är i Stockholm, sen när insikten slår mig studsar jag upp som skjuten ur en kanon. En taxifärd, Roslagsbanan och en springtur senare ramlar jag in på Pliktverket och hamnar av en slump i rätt rum. Bakfull som fan försöker jag ta mig igenom telegrafitestet, det går sådär. Marginellt bättre går det hos psykologen som rimligen baxnar av min alkoholdoftande andedräkt, själv kan jag knappt hålla mig vaken i väntan på mötet med mönstringsförrättaren. Men jag får tjänsten jag vill ha, som militärpolis på K1. Sen slutar det ändå med att jag hamnar i flottan, men det är en annan historia.
På bussen tillbaka till Nyköping somnar jag in nynnandes på textraden ”Twiggy no miniskirte de, Twiggy mita in a pose de”.
The Bucketheads – The Bomb (These Sounds Fall Into My Mind)
Har skrivit alldeles för mycket nu. Så avslutar kort och koncist. Bra danslåt. Tror jag har ett starkt minne av den här låten från klubben ”Toaletterna” på Odenplan. Men det är lite osäkert. Hur som, dansa loss nu!