Veckans blandband v4
Då var det dags för ett nytt ”ordinarie” blandband, hoppas ni uppskattade bonusbandet som kom i onsdags. Har ni missat det så hittar ni det här. Men nu är det dags för veckans blandband v4. Den här gången är det lite mer traditionell inriktning och mer förväntade låter för er som känner min musiksmak, även om kanske någon låt sticker ut lite.
När det gäller ordningen på låtarna så lägger jag ofta upp banden så att det går från lugnare till lite mer fartigt. Vill du hellre shuffla låtarna? Helt ok, jag är ändå inte helt säker på att ordningen är den optimala.
Nog tjafsat om det. Nu kör vi!
Frank Hamilton – You, Your Cat & Me (Bedtime Version)
De allra flesta nya artister jag upptäckt senaste åren har varit kvinnor, helt uppenbart är det där den musikaliska utvecklingen sker just nu. I varje fall om man har min musiksmak. Ett av undantagen är Frank Hamilton. Han dök upp i en Discover Weekly-lista för typ två – tre år sedan med sin version av one hit wonder-bandet Wheatus låt ”Teenage Dirtbag”. En finstämd akustisk version som jag lyssnade sönder på några månader. När jag tröttnat på den så lyssnade jag vidare på Hamiltons låtar och upptäckte en liten musikalisk skatt. Mycket akustiskt med fina melodier, och lite småfyndiga texter. Det här är den senaste låten jag fångat upp och nu håller jag som bäst på att lyssna sönder den!
Stina Nordenstam – Little Star
Om jag upptäckte Frank Hamilton för några år sedan så har jag haft med mig Stina Nordenstam betydligt längre än så. För 25 år sedan snurrade den här låten om och om igen i mitt gamla pojkrum, ofta sent på kvällen när jag skulle sova och tankar om olycklig kärlek och framtidsplaner for runt i huvudet. Inte alltid nattsvart, men heller inte skimrande ljusa tankar så fint att kunna söka tröst i lite deppiga låtar. Med stor sannolikhet har jag också visk-sjungit den i örat på någon stackars flickvän från den tiden, om du som läser (mot all förmodan) är en av dem så förlåt!
Tappade bort den här låten under några år, men har hittat den igen. Nu känns det som att den skulle passa som handen i handsken på låtlistan till radioprogrammet Karlavagnen i P4. Ett litet tips till Germund Stenhag (som väl lägger all musik på P4 nu?)
Anna Järvinen – Äppelöga
Det känns som att Anna Järvinen var på väg att bli lite stor några år på 00-talet. Först med Granada och sen som soloartist. Eller kanske inte så mycket med Granada, det var nog lite för indie. Men hennes soloskivor hade, och har, potential. Själv upptäckte jag den här låten och innan det ”Svensktalande bättre folk” under en omvälvande period, så ibland är det lite blandade känslor. Med det sagt, himla fin sång och bra övergång in i nästa sång på bandet.
Billie the Vision & the Dancers – A Man from Argentina
Min vän Jonas är från Bräkne Hoby. Eller rättare sagt från utanför Bräkne Hoby. Första gången i träffades var i rökrutan utanför C-huset på Stockholms universitet. Vi var båda nyblivna juriststudenter, och rökare. Inledningsvis trodde jag han var från typ Helsingborg, det kunde blivit slutet på vår vänskap. Nu kom han över det, som tur är, och vi upptäckte att vi inte bara hade rökningen gemensamt. Vi gillade båda fotboll och musik också, särskilt indie och alternativa band från Storbritannien och USA. Och resten är, som man säger, historia.
En annan som är från Bräkne Hoby är grundaren av, och sångaren i, Billie the Vision & the Dancers. Han har skrivit många fina poplåtar, varav det här är en av de finaste. Jonas känner honom och en gång stod vi alla tre utanför Debaser Slussen och rökte. Sen gick han, sångaren alltså, in och ställde sig på scen och sjöng och jag och Jonas stod i publiken och var avundsjuka. Sen försökte vi bli managers åt honom, Jonas låg nog bäst till men det hela slutade med att vi blev fulla istället. Och såg the Pipettes. Så kort sagt; en bra kväll.
Uppdatering måndag 1 feb: Min Jonas skrev en kommentar och ett förtydligande kring Bräkne Hoby:
“Fint stycke om Bräkne-Hoby. Men jag känner att du missat väsentliga detaljer. "Utanför Bräkne-Hoby" är för övrigt Strångamåla, det viktiga här är att sångaren Lars L i Billie också är uppvuxen i just Strångamåla. Sen är det för sammanhanget också intressant att samme Lars även gör musik som just Bräkne-Hoby. Borde kanske egentligen varit som Strångamåla, men varför det inte blev så kan bara Lars L svara på.”
James – Sit Down
Fan vad många bra band det kommit från England. En rejält öppen dörr som slås in, men ibland måste det självklara också sägas. James är ett av de banden. De sticker egentligen inte ut, inget särskiljer dem så mycket från andra band från samma tid. Ibland hör man trummorna, basen och gitarriffet och tänker; ”Är det the Farm, James eller kanske Flowered Up?” Sen kommer man på att det spelar ingen roll och så tar man några danssteg ned för Hornsgatan och tänker att livet är rätt fint ändå.
Julianna Hatfield – Universal Heartbeat
Visa mig en enda ”independent”-film från tidigt 90tal som inte innehåller en låt av Julianna Hatfield och jag ska ge dig en öl! Mest känd är nog ”Reality Bites”, filmen som fick alla att bli lite småkära i Winona Ryder, eller Ethan Hawke, eller båda. Och sen kom det ett gäng till, alla med Juliana Hatfield på soundtracket. Typ.
The Smiths – Girlfriend in a Coma
Utöver musik så är jag rätt förtjust i litteratur. När jag var ung läste jag mycket konstig litteratur, på ett av de först blandbanden så skrev jag om the Cure och Albert Camus. Jag läste dock inte bara fransk existentialism när jag var alldeles för ung och oförstående. När Douglas Coupland skrev Generation X om en ”förlorad” generation, eller i alla fall en generation som inte riktigt ville vara med i ekorrhjulet, så kastade jag mig över den. Återigen lite för ung för att förstå den djupare meningen i den men jag gav inte upp utan fortsatte läsa Couplands böcker. Den första som jag ärligt kan säga att jag verkligen gillade, och förstod lite mer av, var nog ”Girlfriend in a Coma”. Titeln är tagen rakt från låten och boken innehåller fler referenser till Smiths.
Lyssna på låten, och sen kan du leta redan på boken. Jag ska se om jag hittar den här i bokhyllan, och i så fall ska jag läsa den igen. Sen kan du få låna den.
Bran Van 3000 – Everywhere
Vad är ett one hit wonder egentligen? Möjligen kan Bran Van 3000 vara ett bra exempel på det fenomenet. Deras låt ”Drinking in L.A.” kan nog sägas var en stor hit, i alla fall i mitt universum. Sen kom det en skiva som kändes lite ”ihopslängd” där alla andra låtar var lite utfyllnad kring ”Drinking in L.A.” Alla låtar förutom den här, som nog hade fungerat fint som singel. Hade, helt ärligt, varit kul att veta vad de gör idag. Senaste skivan kom 2010, men jag antar att de lever gott på royaltyn från ”Drinking in L.A.” och så får det förhoppningsvis in några slantar på att låten är med på det här blandbandet!
Depeche Mode – World In My Eyes
Först på det fjärde blandbandet är det dags för Depeche Mode, säkert alldeles för sent om du frågar min gamle vän Erik. En gång för en massa år sedan tipsade han om the Cures version av den här låten. På pappret en bra idé, två bra band som liksom borde gifta sig. Men jag vete tusan om det svängde faktiskt. Inte som originalet i alla fall. När DM gjorde sin Songs of Faith and Devotion-turné såg jag dem på Globen. Konserten slutade med ”Everything Counts” och jag fick en ny favoritlåt. Innan det var det ”Question of Lust”. Just det låten tog det ett tag innan jag hittade. Det var först när jag kollade vilken låt som var B-sida på ”People are People”-singeln, vilket visade sig var just den. Ungefär två år tog det. Sen lyssnade jag på den rätt många gånger i rad och tänkte att den passade perfekt för mitt olyckligt kära hjärta.
Med det sagt. Den överlag starkaste skivan de släppt är väl ändå ”Violator” och det här är en otrolig första låt på skivan.
Garbage – When I Grow Up
Sönderproducerade? Sannolikt hade det inte blivit sämre om produktionen var lite ”smutsigare”, men jävlar i havet vad tajt det är när det är fyra producenter som gör musiken, och en gudabenådad sångerska sjunger. Ingenting ligger fel och inget skaver i låten, men jag blir fortfarande sugen på att stå längst fram på en festivalkonsert och hoppa runt som en galning. Skriksjunga för full hals och sen somna i ett kallt tält med alldeles för tunt liggunderlag. Första gången jag såg Garbage var dock på en arenaspelning i Auburn Hills i Michigan. De var förband till Smashing Pumpkins och jag hade av en slump upptäckt att de skulle spela bara en liten bit från där jag spenderade en del av sommaren efter studenten. Sagt och gjort, jag åkte dit på vinst och förlust och lyckades få tag på en biljett. Först då insåg jag att Garbage var förband och konserten blev dubbelt så bra.
Sidospår: jag minns det som att det var en av de sista konserterna som Jimmy Chamberlain spelade trummor med SP innan han tog en överdos (överlevde) och fick lämna bandet.
Sidospår 2: Visste ni förresten att Juliana Hatfields självbiografi heter “When I grow up”? Så lite call back till den låten!
Bronski Beat – Smalltown Boy
Jag tror alla som har växt upp i en lite mindre stad någon gång har drömt om bara packa väskan och dra. Jag är från Nyköping och jisses vad jag ibland hatade den staden. Under många år drömde jag om att lämna för Stockholm, London eller något annat. Nu har jag rett ut mina problem med Nyköping och kan ibland längta tillbaka den tiden, hjärnan har ju en förmåga att sudda bort de dåliga minnena med tiden. Och jag är ju nostalgisk som satan.
Med det sagt, aldrig har jag längtat bort så mycket som Jimmy Sommerville gör i den här låten. Den är mörk som satan och videon är inte bättre. Men, vill ni se lite riktig feelgood så kolla in den här videon när Sommerville överraskar en gatumusikant.
Hideki Kaji – Tokyo to London
I veckan satte jag ihop ett litet bonusblandband med sex covers som är lite spännande och bra. En av dem var en japansk version av Eggstones gamla låt ”Water”, framförd av den japanska artisten Hideki Kaji som enligt myten gillade musiken som producerades i Tambourine studios så mycket att han bara dök upp där en dag och till slut fick han spela in. Den här låten fanns pre-spotify på en samlingskiva från Tambourine, den blå om jag minns rätt. Det fanns en röd samlingsskiva också, men den var svårare att få tag på. Jag och Christoffer brukade förfesta i hans rum i studentkorridoren på Körsbärsvägen, och som gå ut-låt brukade vi ibland köra den här. Eller om det var i hans lägenhet på Mosebacke, minns inte riktigt. Hur som haver så svänger den rejält och det är ju alltid kul med japanska! Arigato för den här veckans blandband!