Veckans blandband v39
Pandemin är äntligen över! I alla fall är restriktionerna borttagna och jag sitter på min lokala pub och skriver detta. Premier league rullar på skärmarna och alla är glada. Känns nästa som att allt är som vanligt igen. Så lite ljus i slutet av tunneln.
Med det sagt. Nu ska vi inte hoppa ner i glad-tunnan utan att först tänka efter lite. Något är det som skaver då många låtar på veckans blandband v39 är lite mer åt det deppiga hållet. Några är till och med jävligt deppiga. Cranes gör debut på blandbanden, och det var fan inget glatt gäng. 18 månader med pandemi har satt sina spår. Och dessutom fick jag en boll rakt i pallet igår, så är lite snurrig…
Eftersom jag också är lite sen med textproduktionen den här veckan så blir det kanske lite kortare inlägg om varje låt. Eller så drar det iväg på några av låtarna trots allt, som alla andra veckor. Vi får se. Som vanligt hittar du en länk längst ner i inlägget till veckans blandband v39 på Spotify.
The Strokes – Hard to Explain
Blandbandet börjar med en hit. Jag förstod aldrig The Strokes storhet, men några bra låtar fick de ju ur sig. Drivet i den här låten är finfint och otaliga gånger har jag spelat den i dj-båset på baren Lokal. Där funkade den fint. Mindre bra i grannlokalen Lemon, där fick man spö om man inte spelade schlager.
Cranes – Everywhere
Deppigt är bara förnamnet här. Cranes var förband till The Cure i Globen 1993 och lyckades få huvudakten att framstå som ett gäng glada gamänger som gått kurser i positivt tänkande. Faktum är att det här är en av bandets gladare låtar. Lyssna inte på det här om du är deppig, det kommer nte bli bättre.
Paus – Smeknamn
Kanske det närmaste vi har en svensk supergrupp? Bortsett från Grymlings, där väl i och för sig bara två av medlemmarna kan säga ha någon sorts superstatus. Här är det Cardigans och Kent som slagit ihop påsar. Inte särskilt glatt här heller. Men vackert.
Rascals Flats – Life is a Highway
Lite mer livsbejakande låt. Finns säkert i någon version som inte är kopplade till tecknad film, men faktum är att filmen är rätt bra också. Så win-win på den här. Också en av få country-låtar som fastnat hos mig.
The Stone Roses – Love Spreads
Som ni märker har jag inte sorterat låtarna idag. Så efter livsbejakande bilmusik blir det lite kärleksdepp igen. Egentligen är den väl rätt fin och lycklig, något att spela för någon du håller kär. För egen del var det den första Stone Roses-låten som verkligen gjorde ett avtryck på mig, sen köpte jag hela Second Coming och fattade ingenting. Tack och lov vågade jag köpa första singlarna och då jävlar förstod jag storheten. Mycket större än, till exempel, Strokes.
The Dandy Warhols – Not if you were the last junkie on earth
Ibland behöver man bara en redig 90tals, britpoplåt, som ligger mitt i fåran. Inget med denna låt sticker ut eller gör den bättre eller sämre än någon annan låt. En riktig arbetshäst om får jobbet gjort och minner om en tid när saker var enklare, och svårare. Tack för det Dandy Warhols.
The Jesus and Mary Chain – Psycho Candy
Är Creation/Manchester temat för detta blandband? Jag förstår att du som läser det här ställer frågan. Svaret? Ingen aning, men det verkar ju som det.
Pixies – Allison
Eller vänta nu? Det här är ju amerikansk östkust-rock! Långt från brittiska industristäder. Hur det nu än är med det så är väl Pixies ett av världens viktigaste band, eller i alla fall indie/alternativscenens viktigaste band. Senaste åren har de dessutom levt upp lite igen och har en oväntat genomtänkt närvaro i sociala medier. Kul att gamla hundar lär sig sitta!
Tom Petty and the Heartbreakers – Into The Great Wide Open
Igår kväll (om du läser det här lördagen den 2 okt) så kollade jag på programmet Save Tonight på SVT Play. Det gick ut på att Per Sinding-Larsen och Peter Siepen satt och pratade om när de gjorde konstiga program på ZTV, och ibland kom Rebecca & Fiona in och sjöng någon gammal låt i ny tappning. Tydligen var det en hyllning till musikvideon och MTV. Lite oklart exakt hur det hängde ihop eftersom de inte visade några musikvideos, men det var rätt trivsamt ändå. Och det påminde mig om några låtar vars enda relation jag har är just musikvideon jag såg på MTV (och ibland på ZTV). Det här är en sådan låt. Tom Petty har väl gjort någon mer bra låt, men det mesta är alldeles för intelligent (läs: tråkigt) för mig.
Ride – Twisterella
Efter en utflykt till USA är vi nu tillbaka i UK. Det känns tryggt. Känns som att den här låten borde varit med på ett tidigare blandband, men jag kollade och det har den inte. Så tyst och lyssna nu!
Lush – Ciao
En fin liten bit om att göra slut, och bråka om vems fel det egentligen var och hur dum den andra parten var när det hände. Egentligen en ganska enkel och platt låt, men plötsligt kliver Jarvis Cocker in i handlingen och börjar sjunga. Och han är ju en fantastisk artist och så, men han känns som ett jävla as. Så då börjar man heja på Miki Berenyi.
Nationalteatern – Speedy Gonzales
Veckans outlier. Precis som alla andra födda på 70talet så växte jag upp med humorgänget Hassan och deras busringningar. Utöver busringningarna gjorde de också radiosketcher, med varierad kvalitet. Ofta blandade de in sketcherna i vanliga program där de också spelade upp busringningar. Men i ett program, som jag dessutom spelade in på kassett, så körde de bara sketcher och musik. Ingen av de ordinarie programledarna var med utan det rullade bara på och en speakerröst läste upp låtarna. Efter att ha lyssnat igenom bandet några gånger insåg jag, i min naiva och oskuldsfulla ungdom, att alla låtarna handlade om knark. Mind blown! En av låtarna var Nationalteaterns Speedy Gonzales. Så nu är det med här, och avslutar veckans blandband v39. Utan tvekan det konstigaste blandbandet hittills…