Veckans blandband v24
Det verkar som att ni får vänja er vid att blandbandet kommer sent på fredagen eller tidigt på lördagen. Mycket på jobbet innan semester, och så barn på sommarlov… men veckans blandband kommer ut!
Den här veckan bjuder jag nog på det lugnaste och mörkaste blandbandet hittills. Även om jag försöker vara ”objektiv” i mitt urval så är det klart att saker runtomkring påverkar, och sommarstressen samt hela jävla Covid19-situationen sätter sina spår. Allt annat vore ju konstigt. Snart är det semester i alla fall, och då blir det Balsam Boys, Las Ketchup och Venga Boys för hela slanten. Så länge får ni depp och mörker.
Aja, livet fortsätter och det är ju ändå nice med sommar och värme. Glöm inte det. Och som vanligt hittar ni länk till veckans blandband på Spotify i slutet av inlägget. Och den här veckan är det ok om ni inte delar, vem fan vill ha den här deppen i sin inkorg…
Markus Krunegård – Stjärnfallet
Han har precis släppt en ny skiva, och den är inte kattskit. Bra med depplåtar på den också. Men den här är en annan nivå, finstämd och vacker. Jag pratar ju ofta om 90talet, men har på senare tid börjat inse att även 00talet har präglat min musiksmak.
Parken – Åt helvete med himlen
Som sagt, 00talet. Och gärna med svenska texter.
The Cure – A Night Like This
Kungarna av depp och mörker har gjort mycket bra. Den här är något särskilt. Skivan Head on the Door är ojämn, men när de fick till det så var låtarna fantastiska. Just den här var återkommande i min CD-spelare under högstadiet, tillsammans med Lovesong från Disintegration. The Cure är nog, tillsammans med Pet Shop Boys, de två band som verkligen följt med mig genom åren. PSB har utvecklats och fortsätter göra bra låtar, men the Cure omfamnar sitt arv och jag skulle alla dagar i veckan se dem live igen. Dock har jag inget hår att tupera upp nuförtiden. Det hade jag första gången. En burk hårsprej och sedan såg jag ut som ett penntroll i kön in till stålplats på Globen 1993.
Bruce Springsteen – Streets of Philadelphia
Jag har verkligen ingen stark relation till Bruce. Såg honom live på Stockholm Stadion för typ tio – elva år sedan tack vare gamla kollegan Robban. Det var en otrolig konsert ur ett rent hantverksmässigt perspektiv, men låtarna är vad de är. Förlåt att alla hardcorefans! Dessutom regnade det som satan.
Den här låten, och filmen, har jag dock svårt att värja mig mot. Otroliga båda två och satan vad jag grät när jag såg filmen första gången.
Elton John – Tiny Dancer
Ja, idel fina bitar den här veckan. Njut av genialiteten ungdomar!
The Clash – London Calling
Som så många andra i min ålder så upptäckte jag The Clash via reklam för ett stort jeansmärke. Detta skedde 1991 och vi alla älskade Should I stay or should I go. Sen glömde jag bort dem lite, och återupptäckte dem senare i livet. Då insåg jag vilka jävla genier de var. Och nu inser jag hur mycket jag saknar London.
David Shutrick – Mer av dig
Ingen blandband är komplett utan lite P4-pop med klockrena melodier och sång på svenska. Så jag ger er David Shutrick. En av de bästa i den här genren, och det säger inte lite. Andra kända artister i samma sektor är Irma, Lisa Ekdahl, Jakob Hellman och Lisa Nilsson.
The Wannadies – Lift Me Up (Don’t Let Me Down)
Nu blir det swindie från 90talet! Dessutom en obskyr(?) singelbaksida. Detta är beviset för att det faktiskt är jag som gjort blandbandet den här veckan. Jag har inte helt tappat det.
The Buggles – Video Killed the Radio Star
Känd från filmer och från det faktum att det var den första låten/videon som spelades när MTV lanserades. Den är från 1979, men låter som att den är från 1985. Har haft den som en av favoritlåtarna utanför mina vanliga genres länge. Vill man har fler syntlåtar om videos kan man lyssna på TransX låte Living on Video, antingen originalet eller svenska indiebandet Fidgets version. Välj själv.
Kim Wilde – Kids in America
Ja, vi kör en del crowd pleasers idag. Så är det ibland.
The Prodigy – Poison
Inte en crowd pleaser. Men jag tänker att jag måste chocka lite idag. Och jag hade faktiskt ett år då jag var rätt nere i techno och ravemusik. Jag gick aldrig på något rave utan satt mest hemma med olika samlings-CDs. Och en del vinyl-singlar faktiskt. Man kan säga att min resa är syntpop – synth – techno – indiepop – P4-pop…
Oasis – Champagne Supernova
Nu är det dags att sova. En oerhört fin bit och flörten med Beatles är lite söt. Egentligen är jag ju team Blur, men den här låten kan omvända den hårdaste. Oasis släppte två bra skivor, sen blev det skit. Bäst var – såklart – första, men de lyckades få till några bra ballader på andra. Och den här är, som sagt, en klass för sig.