Veckans blandband 31

Augusti är här och semestern börjar gå mot sitt slut. Sakta men säkert tränger sig vardagen på och pockar på uppmärksamhet. Just nu känns det ok, jag sitter på en veranda och blickar ut över natur och hav. Än så länge räcker det för att hålla att kommande måsten borta. Men det är klart, någonstans i bakhuvudet kliar det och tankar på jobbet börjar komma allt oftare. Inget ont i det, sommaren har varit bra och det var många år sedan jag badade så mycket.

Veckans blandband v31 har nog ändå präglats lite av sinnesstämningen mellan semester och jobb. En hel del nostalgi, men också några låter som kanske är lite oväntade. Jag vill ju att ni ska vara lite på tårna när ni tar del av det här! Och så är nog första hårdrockslåten någonsin med, tog nästan 400 låtar.

Ett litet erkännande också, under sommaren har inte koncentrationen varit på topp så två eller tre dubbletter har letat sig in. Den som kommer på vilka det är får en exklusiv kväll med mig på Southside eller Wirströms i Stockholm. Jag bjuder på öl eller alkoholfritt och så snackar vi om musik hela kvällen. Tre låtar ska det vara – hittar ni fler så bjuder jag på mat också.

Jag har uppdaterat Alla veckans blandband-listan på Spotify också – länk till den och till veckans blandband v31 hittar du längst ner i inlägget. Precis som vanligt!

Nada Surf – Popular

Det var sannerligen ett soundtrack till gymnasiet och tidiga tonåren. Satan vad kul det hade varit att vara populär. Även om en del av mitt ”utanförskap” som alternativ/indiepopare var lite poserande så fanns det perioder som jag kände mig riktigt ensam. Kanske var det därför jag närde drömmar om att spela i band eller stå på en scen. Och säkert därför jag gör sådana här projekt, kör stand up och skriver en massa. En dag så blir jag kanske populär!

Skämt åsido. En bra låt och lite kul att en stor del av texten i version är direkt tagen ur en ”teenage guide to popularity”. Ibland behöver man inte jobba så hårt för att få till det!

Supergrass – Moving

De hade en jävla bredd i sin repertoar, det får man ge de håriga killarna i Supergrass. Steget från ”Alright” till den här drömmiga gitarrresan är ändå rätt lång. Tycker jag i alla fall. Min bästa Supergrass-historia tror jag redan jag har skrivit om, men det var några blandband sen så here it goes. De skulle spela på Hultsfred 1996 eller 1997 och vi stod glatt och väntade på nedanför Pampas-scenen (eller om det var Hawaii). Och ganska sent fick vi höra att de ställt in och att det skulle ersättas av Eggstone. Lite besvikna står vi kvar och får sedan ett gott skratt när Eggstone kommer ut med gräs påtejpat på kinderna som polisonger, och så inleder de med ”Alright”. Sen blev det luftig swindie.

Rita Wilson, Naughty by Nature – Hip Hop Hooray

En gammal hiphop-dänga i ny tappning. Oväntat bra rap av Rita Wilson. En av de låtar som jag plockade upp från MTV, tillsammans med ”OPP”, ”Regulate” och ”Jump”.

Blacknuss, Desmond Foster – She Drives Me Crazy

En till uppdaterad version av en gammal låt. Originalet hittar du på något av de tidigare blandbanden. Igår när jag gick igenom min Release Radar hittade jag den här versionen, så den är tydligen rätt ny, och jag kunde inte motstå den. Takten och gitarren gör mig glad, jag sitter och fånler nu när jag lyssnar på den och skriver. Ta någon i din närhet och dansa en sväng. Eller bara sätt dig med en god drink och spela den på högsta volym.

Gene – London, Can You Wait

Nu reser vi tillbaka till 1995 och drömmar om London. Jag hade förmånen att få resa mycket under min uppväxt, men av någon anledning gick resorna aldrig till London eller övriga England. När britpopen kom och jag läste svenska och engelska musiktidningar så blev jag mer och mer övertygad om jag MÅSTE åka dit, och allra helst bo där. Ni som följt med och läst om tidigare blandband vet att så blev det, jag har bott där två gånger och numer är det nog den utländska stad jag rest till flest gånger.

Nuförtiden med Covid-skiten så framkallar låten samma känslor. Jag MÅSTE åka till London. Så från fånleende till sorgsen blick i fjärran och tankar på pubar, fotboll, musik och promenader längs Regents Canal. Det går fort med musiken.

Limahl – Never Ending Story

Låten fick väl ett visst uppsving tack vare Stranger Things, men vi som är i 40årsåldern kastas tillbaka till vindar och stora böcker. Och ett jättekonstigt vitt hundmonster. Jag har för mig att jag både såg filmen och läste boken. Båda var lite läskiga. Inte som Stranger Things, men ändå, jag var trots allt inte så gammal.

Twisted Sisters – We’re not gonna take it

Innan jag förstod att det var någon sorts teater var det lite läskigt att sångaren stod med ett köttben på skivan. Jag vågade i alla fall inte köpa den utan fick lyssna på Mickes skiva. Min hårdrocksperiod blev inte så lång och innehöll typ den här låten, lite Europe och sen Alice Coopers Posion. Mer än så blev det inte, jag tyckte bättre om Limahl.

Ride – Decay

Nu kommer det lite indie-kungar. Eller shoegaze-kungar. Eller bara kungar. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, jag har sällan blivit så starstruck som när jag träffade Andy Bell i en källare i Gamla Stan, och då har jag ändå träffat till exempel Kronprinsessan och hälsat på Rui Costa.

Crystal Castles, Robert Smith – Not in Love (Radio version)

Jag håller på och planerar ett VB Special med the Cure, eller om jag faktiskt ska vika ett helt Veckans blandband åt dem. The Cure har trots allt varit ett av mina absoluta favoritband genom åren, i alla fall allt fram till skivan ”Wish”. Sen blev det lite konstigt. Något som har stått sig genom alla år är Robert Smiths sångröst, karaktäristisk men med något i grunden fint. Så det är lite konstigt att han inte gjort fler samarbeten med andra artister. När det gäller Crystal Castles har jag ingenting, men de är säkert snälla.

British Sea Power – Bad Bohemian

Gruppens namn är skäl nog att gilla dem. Sen gör det ju inget att det gjort några fina låtar också.

New Order – Crystal

Gamla New Order är bäst, låt det inte råda någon tvekan om det. Men när det gjorde någon sorts comeback i början av 00-talet var jag på en bra plats och stjärnorna stod rätt så den här låten blev en ny favorit. 2000/2001 var mina år. 2000 hade jag börjat på juristlinjen i Stockholm, gjort succé i spexet Orientexpressen, 2001 vann mitt och Jonas fotbollslag PSV Stockholm vann Tröstcupen på Gärdet och har för evigt namnet ingraverat på en orimligt stor pokal och mot slutet av 2001 fick jag reda på att jag fått jobb i Försvarsmakten och skulle åka till Kosovo. Allt det sammantaget gjorde mig mottaglig för nya New Order-skivan. Inte konstigare än så.

The Dandy Warhols – Every Day Should Be a Holiday

Ok, lite semesterkänsla kvar ändå. Och ibland känner man ju att alla dagar borde vara semester. Men, hoppas du som läser har haft en bra semester och att du känner dig redo att möta hösten. Och om inte, så lyssna igenom Alla veckans blandband-listan på Spotify, 401 låtar utvalda bara för dig! Och fler kommer det bli!

Och klickar du här kommer du till Veckans blandband v31 på Spotify.